Men å andra sidan besvarade jag ett antal mail hemma igår som tillhör jobbet, så det kanske jämnar ut sig i sig i slutänden. Det är ganska svårt att skilja på jobb och fritid nuförtiden, de tenderar att flyta ihop för de flesta yrkesgrupper. Man räknar med att alla är tillgängliga hela tiden, om inte ansikte mot ansikte eller via telefon, så i alla fall på mail eller Facebook. Alla vill ha snabba besked oavsett tid på dygnet och det är inte helt ok att inte svara direkt, även om man har semester. Detta skapar ju så klart en enorm stress och att bara stänga av sin telefon eller dator kanske inte heller är lösningen. Hos mig brukar ett visst katastroftänk triggas igång då - vad som händer om det inte går att få tag på mig - barn som plötsligt behöver nå mig för att något har hänt eller ett eller annat gällande jobbet som kräver min ögonblickliga uppmärksamhet. Nu är det ju sällan så, när telefonen sätts på igen är allt lugnt och man känner sig nästan lite besviken. Men det är ju själva beteendet som är problemet - och våra smarta telefoner. Man undrar hur det överhuvudtaget fungerade förr. Hur kunde man leva utan att kunna meddela sig med omvärlden precis hela tiden? Hur överlevde mina föräldrar när jag hängde ute på stan på kvällar och halva nätter utan att de kunde kontrollera att allt var ok. Jo, det gick ju uppenbarligen då, men det går inte att gå tillbaka. Därtill har vi ändrat vårt beteende alltför mycket. Nu har väl snart sagt alla sjuåringar en mobiltelefon.
Det komplicerade är när gränserna mellan jobb och privatliv helt suddas ut. Facebook t ex förenar oss alla i ett slags grötigt låtsasland, där vi delar allt från familjeliv till jobbluncher och utekvällar med kompisar. Vi har heller inte alltid koll på vilka konsekvenser det kan få. Om du har chefen som vän på Facebook kan ju han eller hon ständigt se vad vi har för oss och när. Det är svårt att låtsas onåbar då. Fördelen med mail är ju annars att man kan slänga iväg ett vilken tid som helst på dygnet, folk svarar när de ser det eller har tid, men ibland får jag verkligen skärpa mig för att inte vara tillgänglig hela tiden utan vänta till nästa arbetsdag. Egentligen är ju ingen betjänt av att jag svarar på mail från någon elevs förälder tjugo över elva på kvällen, bara för att jag råkade se det då. Förhoppningsvis väntar sig inte den personen det heller. Än kanske ska tilläggas.
Jobbet tränger sig på även om du är sjuk. Det är svårt att helt koppla av och helst ska du ju veta om att du tänker bli sjuk så att du kan planera i förväg och delegera dina arbetsuppgifter och helst vara tillgänglig på mail även om du ligger däckad i feber. Om man inte är riksdagsman eller kvinna förstås, för då sjukanmäler man sig inte, man bara uteblir med full betalning, samtidigt som man delar sitt ömkliga tillstånd på sociala medier. Det är en klen ursäkt att de påstås jobba fast de är sjuka, för det gör de flesta nuförtiden, fast utan betalt då förstås...