Med risk för att få majoriteten av rikets elever och lärare mot mig, vill jag ändå slå ett slag för den enda skolreformen värd namnet, nämligen ett kraftigt reducerande av de skollov som finns kvar som en kvarleva av jordbrukssamhället. Till mitt stöd har jag två argument, det ena rationellt och det andra emotionellt.

På ett generellt plan är jag motståndare till den reformiver som råder bland våra klåfingriga skolpolitiker. Jag förstår att det finns en politisk vilja att förbättra tingens ordning, men vi som arbetar i skolan vet att förankringen av reformer stjäl enormt mycket tid och energi. Däremot skulle jag helhjärtat ställa mig bakom en reform som på allvar tar sig an ett treterminssystem istället för uppdelningen i höst- och vårtermin som har varit det rådande sedan bondesamhället. Om man ser det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, där våra unga vuxna kommer ut i arbetslivet allt senare och där våra seniorer lever allt längre, är det orimligt att vi har ett skolsystem som är organiserat för att möjliggöra barnarbete i jordbruket. 

Nu när förskoleklassen också är obligatorisk, har vi i praktiken en tioårig grundskola. Därefter följer tre till fyra år på gymnasiet. Eftersom vårt moderna samhälle dessutom kräver högutbildad arbetskraft, medför detta att många ungdomar förväntas studera i ytterligare fem år eller längre på högskolenivå. Om vi i denna räcka av skattefinansierade studieår även uppmuntrar till ett och annat sabbatsår, då våra ynglingar ska “förverkliga sig själva”, är de snart uppe i medelåldern innan de är redo för arbetslivet. Med lite föräldraledighet på detta så återstår det inte så många arbetstimmar innan det är dags att gå i pension. 

Att höja pensionsåldern kan vara ett rimligt steg för ett antal yrkesgrupper (långt ifrån alla dock) men en mer angelägen reform måste väl ändå vara att komprimera utbildningstiden. Med ett treterminssystem, där sommarlovet avgränsas till fyra veckor och där sport- och höstloven plockas bort, bör vi kunna reducera den totala utbildningstiden med fem till sex år. Fem till sex år av extra produktion och skatteintäkter till vår gemensamma välfärd skulle göra rejäl skillnad. Jag tror att de flesta samhällsekonomer instämmer i detta, även om mina överslagsberäkningar är lite grovhuggna.

Mitt andra argument är mer emotionellt och bottnar i mina erfarenheter som förälder och numera även bonusförälder. Dels har vi det dåliga samvetet över att inte kunna vara hemma och umgås med barnen när det är lov (eftersom den arbetande delen av befolkningen måste försörja studenter och pensionärer). Det dåliga samvetet leder i regel till dålig stämning, vilken inte blir bättre av att kylen, frysen och skafferiet måste fyllas med skräpmat. En parentes i mitt förslag till skolreform är dessutom att förlägga alla hemkunskapstimmar på lågstadiet så att barnen åtminstone lär sig att koka ägg utan risk för att elda upp hemmet. Lovlediga ungdomar med föräldrafria hem och gömmorna fyllda med skräpmat, leder oavkortat till gigantiska disk- och tvättberg. Men eftersom du lider av ett konstant dåligt samvete, så går kvällar och nätter åt till matlagning, disk och tvätteriverksamhet. 

Det dåliga samvetet bor granne med den passiva aggressiviteten, vilken i sin lindrigaste form leder till extra högt skrammel med porslinet eller i den mer grövre formen vilket kan mynna ut i kast med samma porslinsservis. Aggressiviteten stannar dock i regel som passiv, fram till den mest provokativa frågan dyker upp när du är som mest trött, irriterad och hungrig. Det är då som tonåringen vaknar efter fjorton timmars sömn, masar sig ut i köket och försynt frågar “När är maten klar?”

Det finns som sagt två starka skäl till att jag vill slopa loven, det ena rationellt och det andra emotionellt. Men vi står oss alltid själv närmast och eftersom jag nu har uppnått den åldern då jag har närmare till pensionen än tonåren, ser jag givetvis om mitt eget hus. 

För om några år är det förhoppningsvis min tur att bli omhändertagen. 

På något tjusigt seniorboende. 

Då vill jag gärna ha någon som diskar, städar och tvättar åt mig. 

Och dröjer servicen för länge så kommer jag att hasa mig ut i gubbtofflor och rollator och med ett tandlöst leende ställa den aningslösa frågan:

“När är maten klar?”