Av någon anledning har begreppet “Fanny & Alexander-jul” blivit ett slags ideal, ett begrepp om en värld att sträva efter så här i juletid.
Eftersom jag älskar Ingmar Bergman och har sett nämnda film närmare sjuhundra gånger törs jag med visst fog undra om alla de som använder detta begrepp i någon slags positiv hänseende själva har sett filmen.
För julen i Fanny & Alexander är verkligen ingen idyll, utan snarare ett totalt sönderfall, en härdsmälta av mänskliga tillkortakommanden, frustration, missbruk, intriger, otrohet och faktiskt ond bråd död. Den där dansen genom rummen och runt granarna är egentligen det enda riktigt lyckliga ögonblicket i hela filmen.
Sedan handlar det mesta om djävulska präster som låser in barnen på vinden, otrohet, män som psykiskt misshandlar sina kvinnor i en perverterad skräck över sitt eget misslyckande, söner som dött men återvänder från de döda, barn som glöms bort och ser spöken mitt på dagen och en brutal och hierarkisk ordning bland både tjänstefolk och härskarklass.
Det är svensk klasskamp när den sjunger på sista versen. Det är en plågsam uppdelning av människor där den svage föraktas och där alla som har chansen verkligen avskyr och föraktar den som står lite längre ner i samma grop…
Vad Fanny & Alexander (och även serier som Downtown Abbey) visar med plågsam tydlighet är hur klassföraktet också frodades i underklassen som alltid varit väldigt bra på att fjättra sina likasinnade. Du ska inte tro att du är något!
Jag glömmer aldrig att andra från förorten där jag växte upp brukade ge mig stryk för att jag älskade att gå på biblioteket. “Du ska fan inte tro att du är något” skrek de. Jag hann aldrig ens förklara för dem att jag sökte mig till böckernas värld just för att jag upplevde att jag inte var någon… På biblioteket i Lövgärdet i Angered fick jag äntligen syn på mig själv. Att få vara där var som att gå ombord på en stor båt av värme och kärlek som förde mig över medelmåttigheten omkring mig, och skräcken för allting som bodde inuti mig.
Underklassens förakt för den självlärde och för drömmaren i de egna leden, har i många stycken varit bra mycket värre än föraktet som överklassen visat underklassen.
Men om detta skrivs det sällan i svensk vänsterpress.
Mina egna jular har spänt över hela fältet, från trygg och tindrande trygghet, till uppslitande skilsmässogräl mellan mina föräldrar när jag var tonåring. Jag har både de där världarna inuti mig nu. Jag försöker navigera mellan det upproriska, det kaotiska, det landsflyktiga och all den trygghet och underbart småborgerliga ordning och reda som jag alltid strävar att ge mina barn varje jul.
För på något sätt är barn alltid Kristdemokrater. De avskyr nya vanor eller plågsamt patetisk frigjordhet. Julen ska vara som julen alltid har varit. Den ska firas på samma sätt, i samma soffa, med samma gran, med samma exakta vanor i exakt rätt ordning och börjar man ens fundera på att ändra något eller bli så där härligt progressivt frimodig slår de bakut och skriker om att de vill ha det som det alltid har varit.
Barn är alltid allt annat än progressiva. Jag vet att min älskade far (som fortfarande enbart lyssnar på Mikael Wiehe och Björn Afzelius) alltid har haft stora problem med det där. Men ju äldre jag själv blir, ju mer inser jag att det är sant.
Hade barn haft rösträtt hade Alf Svensson varit både statsminister och president… På livstid.
Det finns något väldigt vackert i det bestående. I en turbulent tid och i ett liv som för varje år som går tycks skena allt snabbare blir traditioner, det återupprepade, en sorts andlig stillhet mitt i larmet. Vi som tror på Gud vet ju att Jesus Kristus (själva grundbulten till julen för övrigt, för er som glömt) är den samme igår, idag och i morgon. Men också alla ni som inte tror på Gud kan ändå vila i traditionens varsamma igenkänning, dess bjällerklang och kontemplation och igenkänning…