En dag kommer någon förmodligen göra en film om någon aspekt av tragedin kring George Floyd. Mannen som i åtta minuter var nedtryckt av en polis till den grad att han inte kunde andas och förlorade livet. Han sa uttryckligen att han inte kunde andas. Den vuxne mannen, vars mamma avlidit flera år innan, kallade på henne under händelsen. Det kanske kan bli ett rättegångsdrama om hur juryn dömde polisen skyldiga till dråp. Förmodligen kommer berättelsen inte behöva de över 100 år som dröjde innan någon filmatiserade Harriet Tubmans liv.
Mordet på Floyd lyfte "Black Lives Matter"-rörelsen in i vardagsrummen. Från att ha varit radikala som engagerade sig i presidentvalskampanjen i USA 2016 var de på allas sociala medier. Fokus på frågan kan också ge en känsla av att filmer om rasism är extra många nu. USA har en diger historia av rasism. Nästan så länge filmen har funnits har också skildringar av orättvisor och rasism existerat. Tidigare har många av de verken lidit av "white saviour"-syndromet. Människor med annan hudfärg fick viss tid på den vita duken men berättelsernas brännpunkt var allt som oftast en vit person. En snabb analys visar att branschen gått från att ignorera problemen (eftersom rasism också var norm i alla samhällen), till att berätta om dem för att nu äntligen kunna projektera sådana historier där svarta personer får ha egen agenda. "Judas And The Black Messiah" är ett sådant exempel. Man skulle kunna tro att Shaka Kings film har något med Floyd-tragedin att göra i fråga om tajming. Den som inte uppmärksammat när den kommit ut kan ha trott så. Tyvärr finns en bitterljuv historia bakom hur filmen kom till.
Upprinnelsen till den framgångsrika film som är ute idag letar sig tillbaka till 2014 när två afroamerikaner hade blivit mördade av polis. De hette Eric Garner och Michael Brown. Svarta medarbetare från filmvärldens olika skikt samlades för att lyfta oacceptabelt förtryck mot sin grupp. Idag har "Judas And The Black Messiah" blivit den första film där alla producenter (tre män) är afroamerikaner. Något som Shaka King själv beskriver som en glädje men också en sorg att det tagit 93 år att nå. Liksom andra orättvisor går vägen lite för långsamt.
Inte bara i Hollywood utan även i Storbritannien börjar det hända saker. Medan USA alltid har fått acceptera att rasismen finns på grund av att slaveriet där varit så välkänt, har en del andra länder i princip kommit undan vad gäller rasism. Steve McQueen öppnar upp världens ögon för Storbritanniens historiska rasism. Som han ofta gör bryggar han över till dagens rasism. I hans fem filmer under paraplytiteln "Small Axe" finns inte en tillstymmelse till vita i förgrunden som ska rädda de mörhyade. Ingen vit räddare vars historia täcker över alla andras. Då finns ändå erkänd antirasistiska advokaten Ian McDonald med i en av historierna. En man som senare i livet prisades för sitt arbete mot förtryck. Problemet har givetvis aldrig varit att vita rollfigurer fått ta plats utan att minoriteter inte fått göra det. Men medvetenheten har aldrig varit så hög som nu. Kurvan pekar uppåt.
Sevärt om rasism: "I nattens hetta" från 1967 av Norman Jewison. Sidney Poitier och Rod Steiger är elektriska.
Oväntad uppsving: Var tredje person ser en svensk film per månad. Streaming har hjälpt svensk film på ett tidigare sällan skådat sätt.