Stephan Andersson: Den som vill förstå behöver ha lite fantasi

Tyckte mig höra ett skrattande från ovan men det kan ha varit någon glad fågel, vill inte verka tvärsäker. Ibland är sanningen inte så viktig och ibland krävs det fantasi för att förstå saker rätt. Så jag låter dom flyga överallt detta vardagsknog och om någon liten häxa stannar till vid min dörr ger jag gärna av mitt godisöverflöd. Kanske kommer dom med en långskaftad håv dessa tider. En behöver ju inte var dum bara för att en är en häxa eller?

Min barndoms påskfirande var rätt likt julfirandet. Samma mat, om än fler ägg och samma två firare. Pappa och jag. Han fixade allt och brukade efteråt sucka över att alla saker sedan skulle plockas bort. Han fick diska och även om jag erbjöd mig gjorde han det hellre själv så det blev rätt. När man ska låta någon anna göra saker måste man nämligen finna sig i att allt inte blir precis så som man själv skulle ha gjort det. När jag väl fick hjälpa till med något kände jag hans blick i ryggen. Vaksam. Än idag gillar jag inte när någon granskar det jag gör, jag granskar hellre själv och jag är alls inte okritisk vill jag påstå. Det där var jobbigt i skolan minns jag, just när läraren kom till min plats och tittade på det jag gjorde, vaksamt! Jag var rädd att göra fel och att inte duga. Möjligen, tänker jag nu, är jag fortfarande rädd att inte duga. Barn som är rädda att inte duga mår inte väl av den känslan och den är inte särskilt bekväm i vuxen ålder heller. 

Jag läser rapporter om våld och hot i skolan. Mot vuxna. Men arbetsmiljön är en gemensam fråga för såväl barn som pedagoger och barn utsätts i oändligt högre omfattning. Det betyder ju då inte att vuxnas arbetsmiljö är oviktig men det är som sagt en gemensam fråga. De barn som utsätter vuxna är väldigt få och de flesta gör aldrig något sådant. Det blir så lätt att börja tala om att elever inte visar respekt trots att det handlar om ett fåtal. Sedan bör man minnas att även detta fåtal har sin historia. Den som vill förstå behöver ha lite fantasi och inlevelseförmåga. Oklart var man införskaffar sådana förmågor men en del har gott om just dessa så vi övriga får väl gå med håven. 

Det är en konst att gå i andras skor, ja det är väl ofta praktiskt rent omöjligt men nu menar jag såklart att ”sätta sig” in i andras situation. Som när författaren försöker sätta sig in i hur tänkta personer kan agerar och varför. Jag tänker mig att den gode författaren försöker gå lite i de olika karaktärernas skor och att det alls inte alltid är bekvämt. Det är inte bekvämt att sätta sig in i andras bevekelsegrunder. Ofta lättare att döma från sidan. Som en fotbollsdomare eller nu var jag kanske orättvis. Kloka fotbollsdomare försöker sätta sig in i spelares tankar och känslor. Kanske pratar den gode domaren lite med den upprörde spelaren, kanske låter hen bli det gula kortet utifrån någon slags förståelse som står över regelboken. För andra gäller bara regelboken. Nog är regler bra men undantagen kan vara avgörande. Som i barnuppfostran där regler är hjälpsamma men undantagen det som skapar förståelse och samsyn. För undantagen är viktiga och straff mot regelbrott leder inte alltid till lösningar. Man kan tvinga en häst till vatten men inte tvinga den att dricka.

Min bok innehåller både regler och undantag. Jag tänker nog att de undantag jag hoppas på för min del vill jag gärna unna andra. Jag försöker, vill jag påstå, att vandra i andras skor mellan varven. Jag vet, det ser tokigt och snubbligt ut när jag vandrar i 10-årige Kims skor men jag lär mig en del om balans.

Pappa var så empatisk att han med lätthet intog andras perspektiv. Han behövde aldrig säga åt sig själv att vandra i andras skor en stund. Han kunde gå där i sina 44-or och ändå känna med utsatta han mötte längs vägen. Oklart var man införskaffar sådana förmågor men en del har, som sagt, gott om just dessa så vi övriga får väl gå med håven.