När man som ung hörde äldre säga så var det svårt att tro men som det sägs ”den som lever får se” och det fick jag. Tiden rusar på och liksom stannar till vid särskilda händelser som blir till milstolpar i livet.
Jag minns väl när jag satt och tränade på att skriva 1971 istället för 1970. Det var på nyårsdagen och jag gick i åttan. Mina veckor var fyllda av idrott och, ur mitt perspektiv då, så lite skola som möjligt. Jag såg ingen mening med skolan. Visserligen lyckades Lars Nilsson då och då tända mitt intresse för historia men förövrigt var skolan mest tillfällen att träffa min bäste vän Anders. Möjligen fanns väl en och annan tanke på någon tjej med som drivkraft.
I åttan bestämde jag mig för att bli mer som man måste vara om man ska vara med dom fränaste. Jag började svära vilket min far lärt mig att jag inte skulle göra. Jag gjorde det aldrig i sällskap med vuxna men det fungerade inte att säga ”kan du sluta” när någon gjorde något man behövde markera mot. Nästa taktiska steg i min omvandling var att börja snusa och dricka alkohol. Inget av detta passade särskilt bra ihop med idrott men var på den tiden tyvärr en del av de idrottsresor vi åkte på. Man kände sig vuxen när man drack Bacardi ihop med sina tränare. För att bli bättre i andras ögon förändrade jag mig således till det sämre. Jag fick vara med dom fränaste på skolan och fick mer respekt i omklädningsrummen i samband med matcher och träningar.
Jag minns att jag ganska snart förstod att detta inte var vad jag längtat efter. Jag ville vara sedd och det var liksom inte mig dom såg. Jag vet inte om pappa märkte min förvandling. Han litade på mig och hade nog, som han såg saken, fostrat klart. Jag ville inte göra honom besviken vilket nog var min räddning. Den känslan satte gränser för min förvandling. Bland lärare fanns ingen som noterade min nya roll. Ingen kände mig varken före eller efter denna förändring. Jag vill tro att skolan ser eleverna på ett mycket bättre sätt nu.
Under Drottningbron satt man och rökte hasch på lunchraster. Jag var där men väl medveten om min gräns. På samma sätt vill jag tro att jag minns rätt, när jag påstår att jag inte skaffade mig position genom att förtrycka klasskamrater. Jag hade ändå pappas värdegrund med mig där jag vandrade i v-jeans och långt hår och året var 1971.
Vi vill bli sedda och höra till vi människor. Vi vill känna igen oss i andras ögon och vi vill få uppskattning. Ju äldre jag blev ju längre ifrån mig var lärarna. Gudrun, min fröken i ettan, såg mig men efter det blev jag alltmer anonym i skolan. Bland kamrater var allt mest på ytan och terrorbalans rådde. Det gällde att tänka sig för så att man inte hamnade i strålkastarljuset på fel sätt.
På gymnasiet hände något. Kanske var det för att jag valt en något udda linje. Till min förvåning möttes jag av lärare som såg mig och som var intresserade av vad just jag tänkte. Jag hittade nya vänner som jag faktiskt kunde vara mig själv ihop med. Terrorbalansen byttes mot ömsesidigt intresse. Detta ledde till ännu en förvandling men en mer klok sådan. Jag tror att far tyckte att det var det dummaste han hört när hans 16åring kom hem och berättade att han ville köpa en gitarr. Men pappas goda hjärta gjorde honom klok. Han köpte mig en gitarr och min tvåa i musik blev till en fyra. En del mirakel skapas av människor! Av kärlek och av klokhet!
Jag lärde mig spela gitarr av lust och för att jag faktiskt trodde att det var möjligt.
Att ha en gitarr hjälpte naturligtvis till liksom att få höra hur fint det kunde låta, när andra spelade. Mina vänner var pedagogiskt tålmodiga lärare och jag tror att det rätt väl sammanfattar hur lärande bäst går till.