Det tycks inte kosta dem någonting alls av energidränering, tvärtom. Själv har jag befunnit mig i andra änden av skalan, särlingen som säkerligen har uppfattats som ointresserad, ignorant, till och med snobbig, för att jag tackat nej, undvikit umgänge eller lämnat tillställningar omotiverat tidigt. Den krassa anledningen har varit att mitt sociala kapital har tagit slut. Utan omsvep kan jag idag erkänna att jag har fejkat såväl sjukdomar som dubbelbokningar, bara för att slippa umgås med andra människor.
Och det rör sig ändå om människor som jag tycker om.
För att kompensera denna karaktärsdefekt har jag tålmodigt och systematiskt övat mig i socialt umgänge. Mina år i skolans värld har varit ett 20 år långt träningsläger i social kompetens, åtminstone i social anständighet. Ur ett professionellt perspektiv har jag inte haft några märkbara problem att nätverka med och arbeta med elever, vårdnadshavare, lärare, rektorer eller olika projektledare. På senare år har jag också interagerat med myndigheter som Skolinspektionen och Arbetsmiljöverket. Där och då ligger fokus på uppdraget, att finna konstruktiva lösningar på komplexa problem inom utbildning och arbetsmiljö. Det tar sällan energi, snarare tvärtom.
Det som har kostat på har varit den sociala interaktionen, före, efter och i mellanrummen av dessa möten. Kallpratet, väderpratet och minglandet har varit min akilleshäl, men även i den grenen har jag utvecklats, inte till ett socialt geni, men det rör sig åtminstone om ett avancemang från dysfunktionell ensling till acceptabel vän och kollega.
Ett och ett halvt års pandemirestriktioner har dock bidragit till ett förfall av min sociala kondition. I en tidigare text avslöjade jag hur skönt jag upplevde den första tidens restriktioner, hur den fysiska distanseringen passade min natur som hand i handske.
Men med tiden har även jag känt avsaknaden av fysisk interaktion och en resignation och nedstämdhet över hur torftigt livet blev utan människor i min närhet.
Med tiden har behoven och känslorna gått i vågor men sakteliga har jag återtagit min självdiagnostiserade sociala fobi. Arbetsmässigt har det emellanåt fungerat mer effektivt och uthålligt än tidigare, då det sociala armodet inte har dränerat mig på energi.
Lagom till beskedet om att samhället ska öppnas upp igen i slutet av september, tjuvstartade vi kvalitetsarbetet med en fysisk konferens med ett 40-tal kollegor. Det var ett tacksamt och disciplinerat gäng som äntligen fick träffas och glädjen var omfattande, trots att kramar och krasslighet var strängeligen förbjudna. De flesta av oss har inte träffats fysiskt sedan januari 2020 och trots att vi hållit linjen gällande digitala möten, kändes det smått surrealistiskt att ens kollegor faktiskt fanns på riktigt. Det blev två intensiva dagar med föreläsningar och gruppdiskussioner, men den stora utmaningen för min del låg åter i mellanrummens sociala kravställan. Det var sammanfattningar av 18 månaders livsresor multiplicerat med 40 personer, småprat om livet i stort, efterlängtad jargong, allvarsamhet blandat med skrattsalvor, verbala utspel om heta ämnen, kroppsspråk och ett famlande efter de covidpausade koderna och normerna. Intrycken var omöjliga att hålla på avstånd. Stämningen påminde lite som scenerna från en krigsfilm när freden äntligen kommit. Glada människor som sjöng och applåderade bara över att få vistas tillsammans i frihet.
Två dygn senare var den gängse sammanfattningen en kombination av befrielse och energiboost. Jag kan också instämma i detta även om jag mot slutet famlade i blindo av social trötthet. Det var så oerhört befriande att få krypa tillbaka till min egen lilla bubbla igen och under några skälvande minuter, innan jag somnade i mitt eget soffhörn, längtade jag tillbaka till pandemistarten, då en kväll i det egna soffhörnet betraktades som en hedervärd samhällsplikt.
14 timmar skönhetssömn senare vill jag nog ändå tillstå att fysisk interaktion, till och med planlöst och fnittrigt minglande, är en viktig del i livet.
Även i mitt liv.
Men slutsatsen blir ändå att det sociala livet kräver social kondition. Så det är väl bara att ge sig ut i vimlet och bygga upp flåset igen. Och det flåset är nog lika viktigt som den fysiska konditionen.
Så är det med det…