Vi slog oss ner vid det långa bordet med den brokiga uppsättningen av stolar för att tala om livet och tingen.
– Jag kunde ha blivit stockholmare och gått miste om allt det här, sa Bo med ett leende och gjorde en svepande gest mot utsikten ner mot sjön utanför fönstren där vi satt i den bleka eftermiddagssolen.
Hans mor föddes i Norrköping. Vid födseln så dog hennes mor. Fadern - Bosses morfar - kunde inte ta hand om barnet. Morfadern var lite bekant med en person i Sonstorp som visste en tant där barnet kunde bo tillfälligtvis. Det blev ett långt tillfälle. Ett livstillfälle skulle man kunna säga.
– Senare har jag hittat brev från släktingar vi hade i Stockholm som hade en familj på gång där mamma kunde ha fått bo. Men hon blev kvar hos tanten i Sonstorp. Och tantens bror blev vår morfar i Sonstorp; utöver den morfar vi redan hade i Krokek i Norrköping, berättade Bo Karlsson.
Uppväxten med två morfäder har präglat Bo och har säkerligen haft påverkan på hans yrkesval och livsriktning. Krokeks- och Sonstorpsmorfäderna var lika i så mening att deras liv kretsade runt sina sågverk, verkstäder och jakt.
– Som barn kunde jag stå hur länge som helst och titta på hur maskiner, motorer och drivaxlar fungerade. När jag på äldre dagar engagerade mig i Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar så kom jag att börja göra i ordning en tändkulemotor till sågverket på museet. Jag hade aldrig startat en sådan motor i hela mitt liv. Men när det blev dags att dra igång den så såg jag mina morfäders tändkulemotorer och sågar framför mig och det jag sett som barn kunde jag nu använda. Motorn startade vid första besöket!, sa Bo Karlsson.
Skolan var "inte hans grej". I vart fall inte till att börja med. Sex år i Ås skola i Sonstorp följdes av realskolan inne i Finspång. Men det blev bara ett år.
– Jag hankade mig fram men mer var det inte. Jag hade fått fortsätta det andra året om jag velat. Men jag sökte in på Metallverkens verkstadsskola istället och där trivdes jag mycket bra. Den treåriga utbildningen var praktisk på ett sätt som passade mig, berättade han.
Bo Karlsson och hans käresta har en diger skara som kommer efter dem. De tre barnen har växlats ut till ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn.
– Trots att vi har byggt ut huset och förlängt bordet så finns det ingen chans att vi kan ses allihop här hemma. Och i de här tiderna så kan man ju inte heller träffas. Vi har barnbarnsbarn i Småland som vi ännu inte har sett. Julen blir tämligen enslig och min 80-årsdag i januari har vi avblåst. Kanske kan vi ses allihop på Gröna Lund i sommar istället, hoppades Bosse.
Det är sannerligen inte något fel på vare sig uthålligheten eller rastlösheten hos paret Karlsson. Precis när de båda bildat bo och hade två små barn och Bo arbetade på en verkstad i Ljusfallshammar så började han på aftonskola i Finspång fyra kvällar i veckan för att läsa till maskiningenjör. Hustrun fick ta "hela ansvaret" under de där åren. Och när han var färdig maskiningenjör så utbildade han sig till yrkeslärare i Malmö.
– Vi fick hyra en lägenhet hos kommunens bostadsbolag. Nycklarna till lägenheten skickades upp hit i ett rekommenderat brev. När det var dags packade vi barn och möbler och for söderut. Lägenheten låg i Rosengård som då var helt nybyggt. Den första person vi träffade där var en kvinna från Ljusfallshammar! Världen är liten, skrattade Bo.
Världen är verkligen liten konstaterade vi strax därefter. Efter utbildningsåret i Malmö flyttade familjen till halländska Hyltebruk där Bo fick arbete på en skola. Samtidigt som familjen Karlsson var i Hyltebruk så var också jag där som skiftarbetare på pappersbruket!
I omgångar har Bo arbetat på Bergska skolan och på det anrika och samtidigt moderna Lämneå bruk. Arbetet på bruket förde honom ut i världen som försäljare. Lärarjobbet tog honom, hustrun och yngste sonen till Bai Bang i Vietnam där han arbetade som rådgivare till yrkesskolelärarna under ett år på 1980-talet.
Han har tjuvrökt i Grytgöl och han gjorde 13 månaders militärtjänst som mässuppassare på F 13. Ett uppdrag han fick när det visade sig att den som skulle haft jobbet var för tjock för att få på sig mässrocken!
Postadressen till familjen Karlsson är Humpen.
Vad är en hump frågade jag?
– Det är en liten jordplätt som liksom blev över när byn skiftades och där vi bor, svarade Bo Karlsson med ett varmt leende.