Städer är som kvinnor. Du glömmer aldrig de du älskat, eller de du blivit sårad av. Ofta är de en och samma dessutom…
Jag kom till Norrköping den 2 januari 2004. Med mig hade jag ett erövrat hjärta, en blå Ikea-kasse med några böcker i och ingenting att förlora. Bakom mig hade jag en krater av kaos och besvikelser. Bakom mig hade jag Göteborg och gator som blivit till lava av leda, förakt och apati.
Vi flyttade in på Gamla Rådstugugatan, nere vid Motala Ström. Det där bostadshuset vid Strömparken fanns inte då och vi bodde på sjunde våningen med utsikt över vattnet. Jag var 32 år och detta var första gången i mitt liv som jag hade en vardag att vara rädd om.
Norrköping var den första stad som var hygglig mot mig, och som lärde mig att vara en smula hygglig mot mig själv inte minst… Norrköping gav mig en chans och jag tog den. Det där lite buttra, undanglidande draget som för många kännetecknar östgöten gick rätt enkelt att översätta till en varsamhet, en blyghet kanske, en rättrådig hederlig gammal arbetarklass.
Jag älskade det.
Jag fick ingenting gratis. Men jag fick en chans att visa vem jag var och jag hade aldrig fått en sådan chans förut. Jag har Norrköping att tacka för nästan allting gott som hänt i mitt liv. Det var här jag fick mitt liv tillbaka, det var här jag lärde mig att gå till AA, det var här jag vann mitt första kulturpris, det var i Norrköping jag började få fart på karriären (detta i många stycken rätt hemska ord) det var här jag fick börja på SR P4 Östergötland, det var här jag blev framröstad till Årets Östgöte (en utmärkelse som jag fortfarande är pinsamt stolt över), och det var här våra två barn, Milo och Mimmi, föddes.
Det var i Norrköping jag fick det första leendet av en främling, den första spontana kramen av en dam i Konsum-kön. Jag glömmer det aldrig.
Mot slutet hamnade jag i onödiga mediala konflikter och det var med en viss bitter eftersmak som vi packade ihop våra saker och drog till Stockholm, en stad det är svårt att bli förälskad i, som alltid bedrar en med andra och som alltid har sitt sminkade ansikte vänd åt ett annat håll. Man kan komma överens med Stockholm, men det är svårt att älska henne.
Jag har försonats med min hemstad Göteborg och drömmer fortfarande om att en dag få gifta mig med mitt livs kanske största kärlek, Rom. Som jag älskar henne med sina gränder, sina torg, sina vespor, sina felparkerade bilar, sina kyrkor, sin mat och sin fotboll…
Jag gifte mig i Venedig och älskar (förlåt men det gör jag) Stora Torget i Linköping. Jag fattar ingenting av Paris och Prag och har ingen längtan alls till New York eller Bangkok.
Varje stad har sina minnen, sina historier, precis som en människa. Finspång rymmer på hemligheter också. Man behöver inte åka till Barcelona eller London för att få inspiration. En av mina favoritförfattare, Stephen King, brukar alltid placera världen i Derry, Maine, en liten håla på Amerikas östkust. Han skulle kunna göra tvärtom och dra in med sina mordiska clowner, sina vampyrer, sina spöken och sina demoner, till den stora världen, till Paris eller New York, men han förstår bättre. Han inser att det är bättre att berätta om en liten stads liv, de sökande, rädda människorna, hemligheterna i en småstad, rädslorna, förvirringen där.
Det är därför jag med stolthet kan meddela en liten nyhet. Min kommande roman utspelar sig till stora delar i just Norrköping och i Finspång! På många sätt är det den ultimata revolten, att bo på inbillat supertrendiga Södermalm och skriva en roman som utspelar sig i ett ordinärt vardagsrum i Finspång och på en nedlagd bilfirma i Norrköping….
Jag är ju en obotlig, kronisk romantiker. Jag tror inte man lämnar någon enda människa som gjort avtryck i ens liv. Jag tror inte man lämnar sin barndom, sin uppväxt, sitt missbruk, sina dåliga vanor eller ens sin dialekt. Man bär allt med sig. Man bär allt det där som medaljer genom livet. Alltså bär man spår av alla de gator man traskat genom åren, av alla krogar man bränt pengar på, av alla hus, teatrar, lägenheter och efterfester man varit på. Man bär spår av allting. Man har en hel värld staplad inuti sig. Man har, som King skriver, sitt hjärta i Atlantis. En författares uppgift (som inte är viktigare än någon annan uppgift) är att vara en domkraft för Atlantis, att lyfta den där världen mot solen, se den där världen spränga vattenytan och bli verklig igen…
Städer är relationer du för alltid bär med dig.
Namnet på romanen?
“Lämna mig aldrig!”…