Jenny Ekenlie: Demokratin får aldrig tas för given

Lars Vilks gick från ord till handling genom sina konstverk. Han fick betala ett högt pris. Jag såg det med egna ögon. Livvakterna stod utposterade. Jag trodde vi hamnat bland värdefull konst. Så var det kanske, även om mötet med Vilks lämnade största avtrycket. Jag förundrades över hur denna sympatiska människa kunnat provocera så många. I ärlighetens namn tänkte jag i början att hans konstverk var olämpliga för att så många kände sig kränkta. Reaktionerna visade hur fel jag tänkte. Oskyldiga människor mördades i Vilks ställe.

Vilks vågade göra det majoriteten innerst inne önskar av politiker och media, värna Sveriges demokratiska grundlagar. När offentlighetens dörrar stängdes för Vilks blev det tydligt att många högljudda missförstått vilka samhällets fiender är. Genom konsten levandegjordes hyckleriet kring yttrandefriheten. Alltför många visade sig ha svårt att skilja på offer och förövare. De som hotar, hatar, förföljer och begränsar människors friheter är alltid förövare, oavsett trosuppfattning. Vi ser det på många håll i samhället, inte minst genom hedersförtrycket. Ändå är det få som vågar kämpa för demokratiska rättigheter: att tro, säga och skapa vad man vill, att klä- och gifta sig med vem man vill. Politiker och media som smutskastar nödvändiga debatter genom rasistiska beskyllningar bär ett tungt ansvar för våldsutvecklingen i samhället.

Enligt Säpo har islamisterna i Sverige ökat från några hundra till flera tusen på mindre än tio år. Det blev så tydligt efter Vilks och polisernas tragiska död. Sociala medier tapetserades av hatiska kommenterar och tusentals gilla-markeringar. Hur kan människor uttrycka glädje över människors död? Många påstår att de omkomna drabbades av guds straff. 

Alla bär subjektiva sanningar. De som däremot gör sin sanning till lag framför landets lagar eller anser sig föra guds talan bör bevakas. De är farliga. Här har etablerade religiösa föreningar ett viktigt uppdrag att säkerställa så tickande bomber blir omhändertagna. 

Religionsfrihetslagen möjliggör att oliktroende lever sida vid sida. Det förutsätter en strikt uppdelning av politik och religion. Hur kan befattningshavare blunda för farliga våldsbejakande strukturer? Kaos och inre stridigheter är vanligt i länder med en svag statsapparat. Hur kan vi inte dra paralleller till växande klan- och gängkriminalitet? Vad är nästa steg, inbördeskrig mellan olika grupper? 

Minimikravet i Sverige måste vara att respektera att religionen är underordnad rikets lagar. Det är hög tid att upprätta ett formaliserat samhällskontrakt. En punkt är att hädelse inte är ett brott. De som vägrar skriva under, eller bryter mot avtalet bör mötas av konsekvenser. Varför ställer vi inte de svåra frågorna: Varför vill de som förkastar allt som Sverige står för bo just här? Är det orimligt att villkora det åtråvärda? 

Politikernas viktigaste uppgift är att värna medborgarnas trygghet. För att lyckas krävs kraftfullare åtgärder mot de som upprättar egna regler och rättskipande i strid med landets lagar. Förföljelserna fram till Vilks död talar sitt tydliga språk. Skillnaden på att ogilla Vilks konst och att önska och gilla hans död för hans konst visar på farliga krafter och det nödvändiga i att individer vågar provocera och samhället ställa krav. 

Vilks konst har blivit en symbolik för varför demokratin aldrig får tas för given. Alla måste solidariskt kämpa för vilket samhälle Sverige ska vara i framtiden.