Efter den förra krönikan, som tog upp en del språkliga bekymmer, är jag än mer övertygad om att språk engagerar. Det har nog aldrig kommenterats så friskt som på den och folk är irriterade på allt möjligt. De som inte kan skilja på motivering och motivation till exempel, eller uppträde och uppträdande. För egen del har jag svårt för ‘eftersom att’, vilket i stort sett varenda skolelev skriver. Sen har vi ju så klart förvirringen med de och dem. För sista gången, dem är INTE en finare form av de! Jag föredrar nästan hellre att man skriver dom, om man är osäker, det stör mindre.
Egentligen skulle den här krönikan ha blivit en fortsättning på den. Men exakt om vad har jag tyvärr glömt. Det händer hela tiden, det där med att minnet inte fungerar riktigt som det ska. Det är irriterande och tydligen väldigt svårt att acceptera, annars skulle jag väl ständigt skriva små kom-ihåglappar till mig själv. Men jag verkar leva kvar i tron att jag kommer ihåg saker. Det gör jag inte.
Många idéer poppar upp på mina promenader kors och tvärs genom stan. Just den här idéen var jättebra, ytterligare en språklig formulering värd att utveckla, jag kommer till och med ihåg var jag befann mig när jag kom på den, men när det var dags att skriva var den som bortblåst. Tänk om jag bara kunde göra en pytteliten anteckning, eller prata in nåt ord på telefonen, vad det skulle underlätta, istället för att tro att jag är tjugo och minns allting.
Mer och mer tid går åt till att försöka minnas det där som man glömt, som man trodde att man skulle komma ihåg hur lätt som helst. Flera bra textidéer under det här året har snabbt försvunnit ner i glömskans korridorer, lika snabbt som de dök upp. För att inte tala om alla böcker jag läst, film och tv-serier jag sett och dessutom tyckt mycket om. Glömda i samma stund de är slut. Fråga mig samma dag jag läst ut en bok och jag kan prata länge och väl om den. Fråga mig en vecka senare och jag måste googla den för att veta om jag läst den eller inte. Mitt deltagande i de olika bokcirklar jag är med i bygger helt på att jag läser ut boken så nära träffen som möjligt, annars har jag bara fragmentariska minnen av den. Undrar varför det är så. Ibland har jag dessutom blivit verkligt berörd, då borde jag väl komma ihåg? Varför då inte anteckna lite om varje bok när den är färdigläst, kan man tänka. Jo visst, om jag bara kom ihåg att göra det.
Vi får se vad jag har glömt bort att komma ihåg till nästa gång. Njut av våren så länge!