Alla barn har sådana perioder av funderingar kring döden. När jag kom att förstå mer och insåg att döden även kunde inträffa plötsligt och i förtid kunde jag ligga och fundera på hur jag skulle klara mig ensam utan pappa. Detta gav mig oerhört dåligt samvete. Jag minns att jag upplevde det som orätt att fundera över pappas död. Jag frågade många saker men aldrig om döden, hur plågsamma dessa tankeloopar än blev.
Den oro som redan finns i oss blir i dessa dagar än mer akut och riskerar att liksom samlas kring covid - 19. Gammal oro kan väckas till liv och oro vi bär kan komma upp till ytan. Den kedja var och en är kan inte vara starkare än dess svagaste länk. Därav kommer att en del av oss nu visar helt nya sidor. För allt detta bör vi respektera varandra.
Sociologen Aaron Antonovsky som under större delen var verksam i Israel myntade begreppet ”känsla av sammanhang” som en förklaring till varför vissa individer har större förmåga att klara svåra situationer än andra. Känsla av sammanhang (KASAM) handlar om möjlighet att förstå (på något sätt) veta vad man ska göra och förmå känna någon sorts mening, allt detta då även i stressituationer.
Just nu kan kanske ”mening” skapas genom att hjälpa andra vilket då även erbjuder möjlighet till handlingar. Att göra nått, kanske inte det optimala men något. Att förstå behöver inte handla om att förstå allt och fullt ut men däremot någon sorts förståelse att vila i. Så länge.
Barn likväl som vuxna använder ofta frågor för att skapa trygghet för sig själva. Somliga frågor kan tyckas ovidkommande men är det inte för den som frågar. Svar kan vara goda även om de inte är allomfattande. Den som ska svara kan såklart bara svara det den vet eller i stunden tror sig veta. Yngre barn försöker ofta skapa trygghet via kända aktiviteter och upprepningar. Barn likväl som vuxna behöver någon sorts KASAM.
Aktivitet är bra mot oro även när den inte är ett logiskt svar på denna oro. Barn mår väl av att vara till nytta och ja det gör vi alla. Om du finner dig bygga och laga saker eller städa gömda utrymmen med förvånande energi kan du le för dig själv, för det kommer troligen att stärka dig. Passivitet bygger oro, tror jag mig förstå.
Även om det inte finns någon mening med denna pandemi kan vi skapa mening i att hantera den på bästa sätt. Vi kan finna mening i medmänsklighet och omtanke. Det är ingen skam i att höra av sig till någon man över tid missat att höra av sig till och delade bördor är alls inte dubbla.
Förutom det där med döden var jag rädd för Näcken som liten. Näcken som bodde i Stångån bara ett kvarter bort. Han skulle enligt min barnflicka ( sådana fanns på den tiden) komma när jag varit dum. Då det var oklart för mig i vad min dumhet bestod kändes det som att Näcken kunde ta mig när som helst. Man behöver både veta hur man ska göra för att vara snäll och förmå göra detta. Utan koll på det blir hot till terror. Nu som då för länge sedan.
Det finns elever i skolan som absolut förstår att deras beteende inte är önskvärt och som hotas med straff. En del av dessa elever vet inte hur de ska göra istället. Andra vet men förmår inte och saknar det som den gode Aaron kallade ”känsla av sammanhang”.
När jag skriver och därmed tvingas fundera på saken börjar gamla rädslor skramla likt bh-byglar eller möjligen plektrum i en tvättmaskin. Det skakar och skramlar och jag finner mig undra om maskinen, som är jag, ska hålla. Skaka och skramla har sin tid och sortera har sin, försöker jag lugna mig.
Det är så vi alla är ,lite svaga och lite starka. När vi hjälps åt blir vi ändå liksom lite mer och kan möjligtvis nå en ”känsla av sammanhang”.