Stephan Andersson: De vuxna sa ”Hoppas inte för mycket”

”Hoppas inte för mycket”. Jag vet att jag som barn hade väldigt svårt att omfatta det där rådet. Lust och hopp hör ju barn till men visst försökte jag dämpa mig. Jag visste såväl hur jobbigt det kändes att bli besviken. Far ville förmodligen förmedla detta som något sorts livsråd men helt avgörande var troligen att det gjorde honom ont att se mig besviken. Pappa själv blev ofta väldigt besviken, besviken på livet och besviken på sig själv och sin egen förmåga att hantera livet. 

Det där rådet kommer till mig där jag sitter och ska se Sveriges fotbollsmatch mot Polen. Jag kan fortfarande bli väldigt besviken och jag överväger att försöka dämpa mina förhoppningar för att slippa det där mörkret som kommer med besvikelser. Avigsidan med det förhållningssättet är att glädjen inte kommer att bli den samma utan det där hoppet om nu Sverige skulle vinna.

För en del människor är det där med hopp och besvikelser rena bergodalbanan. Stort glädjefullt hopp och stora utbrott med ilska och sorg över besvikelser. Kanske förhåller det sig så att den som går genom livet med sitt hopp i koppel slipper en del besvikelser. Möjligen finns även en risk i detta, den som ändå dras med i t.ex. en fotbollsmatch kan helt tappa greppet och besvikelsen över fotbollen kan bli till en besvikelse över livet.

När jag under min lunchpaus går till Coop i ett försök att hitta något jag kan äta störs butiksfriden av ett högljutt barn som vill ha en glass. Mamman säger nej men barnet fortsätter hoppas få en glass eller, får jag för mig, hoppas kanske att mamma älskar hen så mycket att hen ska få en glass. Modern fortsätter säga nej varpå barnet börjar gallskrika, modern slänger tillbaka varor på hyllor, somligt landar på golvet och ett korvpaket bland chokladen. Sedan tar modern ett bestämt grepp om barnet och släpar hen ut ur butiken. När jag kommer ut står barnet där och hulkar och mellan hulkningarna hör jag ordet glass. Så här hade det aldrig blivit om hen inte hade hoppats så mycket. Men, funderar jag, var det en glass hen hoppades på eller var det mammas kärlek hen ville få syn på?

Vårt hopp kan möjligen innehålla så många olika saker. När vi gör något för att göra någon glad är det säkert sant att vi hoppas på just detta men kanske hoppas vi samtidigt att denna någon ska se hur snälla och goda vi är. Kanske hoppas vi att denne någon ska förstå den ansträngning som ligger bakom. Att hoppas är väl en sorts drivkraft, som lust och längtan? Utan allt det där riskerar vi att gå helt utan tilltro och akta oss för besvikelser.

För ett barn som misslyckas ofta med skolämnen är fotbollsmatchen på rasten inte bara en match. Barnet kanske är bra på just fotboll och vill visa sig bra, hoppas vinna och att alla ska se hur bra hen är. En förlust är inte bara en förlust i en lek utan ett djupt misslyckande. Utan seger är hen helt värdelös och kommande mattelektion tycks helt oöverstiglig. Barnet hade hoppats att fritidspedagogen kanske t.o.m. skulle berömma hen. Besvikelsen kan göra att barnet skriker saker som inte borde skrikas. Så arg hade hen aldrig blivit utan det där hoppet. Fritidsledaren blir arg och stänger av barnet från fotboll en vecka. Hopp innehåller ofta många olika delar.

”Hen vill bara vinna”, kan vuxna säga om något barn. När det gäller vuxna säger vi, med någon sorts aktning, ”den där är en riktig vinnarskalle”. Kanske är vinsten inte så viktig för barnet, kanske hoppas barnet bara bli sedd för något hen är bra på!

Efter ett eventuellt framsteg i förhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland påpekar radioreportern att vi inte ska hoppas för mycket. Men va tusan?  Kanske ska vi hoppas i stort som smått men även ta hand om varandras besvikelser. Kanske borde vi inte hålla vårt hopp i koppel utan låta det skutta fritt och vid behov plocka fram bajspåsen.

Fåglar sjunger vår på min väg till jobbet. Nog vågar dom hoppas och kanske till och med tro. Det tycks mig inte som att någon vis Mes försöker ge sina vänner eller släktingar rådet att inte hoppas för mycket. ”Det är ju det vi gör” skulle dom svara ”vi hoppas och tror”. Vi, med möjligen något större hjärnor, kan dessutom låta vårt hopp bli till avvägningar och handlingar. Nåväl större hjärnor kan ställa till med en hel del otrevligheter också. Hjärtat ska vara med också!