Det som i dag är stadsdelarna Lagerlunda och Butängen var, trots närheten till staden, länge en ganska glest befolkad jordbruksbygd. Det mesta av marken hörde på 1800-talet till gården Sandby, som låg strax söder om dagens Lagerlundaparken.
Sandby var från början en by som omnämns första gången på 1400-talet. Det är inte känt var den låg och 1800-talsgården Sandby kan ha flyttats ut från det ursprungliga byläget, som möjligen var i dagens Sandyhov.
Sandbyjorden sträckte sig nästan ända bort till Taborgsberg och omfattade alltså även stora delar av stadsdelarna Marielund och Haga. Förutom Sandby gård låg några småbruk och backstugor på ägorna, bland annat gårdarna Fredriksdal och Mariedal och stugan Emmadal vid landsvägen mot Ingelsta.
På 1860-talet började Sandbyjorden styckas upp och Sandby upphörde snart som självständig gård. Det mesta förblev jordbruksmark, men i vissa områden skapades tomtmark. Inledningsvis såldes små tomter, avsedda för kolonistugor, men de kom snart att bebyggas med permanentbostäder. Tio år senare började arbetarbostäder uppföras. Tre nya små stadsdelar uppstod: Fredriksdal precis utanför stadsgränsen, Sandby söder om Sandby gård och Marielund väster om järnvägen.
Industrialiseringen under 1800-talet gjorde att Norrköping växte i snabb takt och staden hade inte plats för alla nyinflyttade. Många bosatte sig därför i förstäderna och dit flyttade även de som vräkts från sina lägenheter inne i staden. Områdena fick en alltmer stadsliknande bebyggelse, men de var oreglerade och ohälsosamma – närmast att betrakta som kåkstäder.
Förstäderna i norr låg i Östra Eneby församling och kom att bli ett helt ohanterlig problem. År 1900 bodde nästan två tredjedelar av Östra Enebys befolkning där. Socknen bad Norrköpings stad om hjälp med vatten, avlopp och gas, men stadsledningen ansåg inte att den hade någon skyldighet att hjälpa dem som bodde utanför stadsgränsen.
I stället bildade Fredriksdal, Sandby och Marielund 1885 Norrköpings norra förstäders municipalsamhälle. Det var ingen självständig kommun utan en administrativ enhet inom Östra Eneby. En rad bestämmelser som annars bara gällde i städerna skulle tillämpas: brand-, byggnads-, hälsovårds- och ordningsstadgan.
Municipalstyrelsen fann dock snart att det var omöjligt att på egen hand klara av problemen. Bebyggelsen hade tillkommit helt utan hänsyn till brandskydd eller folkhälsa, och skatteunderlaget var svagt eftersom invånarna ofta var de allra fattigaste industriarbetarna. Municipalsamhället begärde att få införlivas med Norrköpings stad, men fick avslag 1892.
Situationen skulle komma att ändras eftersom Norrköping behövde plats för nya industrier och bostadsområden. År 1906 inleddes förhandlingar om samgående med de fyra grannkommunerna Östra Eneby, S:t Johannes, Borg och Styrstad.
Den 1 januari 1916 blev Östra Eneby först ut att inkorporeras med staden och då upplöstes också municipalsamhället. Det mödosamma arbetet med att få ordning på de vildvuxna områdena inleddes och 1927 lades det fram ett förslag till ny stadsplan för norra förstäderna.
År 1928 beslutade stadsfullmäktige om officiella namn på gatorna och kvarteren. Gatorna hade redan vedertagna namn, men det ansåg inte vara ”fullt motiverat” med fina namn som Brahegatan, Linnégatan och Vasagatan i Sandby. Även Västra och Östra Storgatan, Änggatan och Gränsgatan i Fredriksdal fick nya namn. Kvar från den gamla tiden är i dag bara Pilgatan.
I Sandby byggdes redan på 1930-talet de första villorna och den nya småhusbebyggelsen blev en skarp kontrast till hyreslängorna i Fredriksdal. På 1960-talet expanderade området norrut då 75 villor, radhus och kedjehus byggdes i Lagerlundaområdet – döpt efter en liten gård i närheten. Så småningom kom det gamla namnet Sandby att konkurreras ut och i dag heter hela stadsdelen Lagerlunda.
I Fredriksdal förbättrades de provisoriska flerbostadshusen efter hand, och vatten och avlopp drogs in. ”Framemot 1930-talet hade Fredriksdal utvecklats till ett idylliskt förortsområde, som fick uppleva en tid av blomstring före sitt slutliga förfall”, skrev Jan Nordström i artikelserien Återblicken i Folkbladet. Redan på 1960-talet var bostadsområdet i det närmaste utraderat öster om Ingelstagatan, och i dag syns inga spår av den täta, stadsliknande bebyggelsen i industriområdet Butängen.