För det mesta känner jag mig ganska klar med dem – och de med mig – men visst är det vemodigt. De ska vidare i livet och jag blir kvar. Föga anade jag då att jag skulle få följa flera av dem i ytterligare tre år eftersom även jag gick vidare till gymnasiet. Men nu, om bara några ynkliga veckor, är vi framme vid slutet. Vilket privilegium att få vara med i sju år av deras liv, från tolvåringar till i princip vuxna. Jag kan fortfarande se dem framför mig som vilsna sjätteklassare, måna om att göra rätt. Hur de hittade nya vänner och gamla vänskaper som inte längre fungerade dog ut, och smärtan i det. Första kärleken och krossade hjärtan, rädslan att misslyckas och glädjen när man lyckas. Så mycket som händer de där högstadieåren. Under gymnasieåren hittar de flesta sin identitet, vem de vill vara och vad de tycker om. Plötsligt är de mogna, kloka och förståndiga.
Ofta är just skolavslutningstider behäftade med diverse traditioner, det är avslutningsmiddagar och skolmästerskap, brännbollsturneringar och spexveckor. Efter två års pandemi är dock mycket av det bortglömt och insomnat. Inget har varit som det brukar och yngre elever har inte kunnat se de äldre göra olika roliga saker som de själva kan längta till och se fram emot. På gott och ont så klart, alla traditioner är ju inte bra och visst har det till exempel varit skönt att slippa de evinnerliga köerna på studentdagen på grund av alla lastbilsflak. I det läget kan man passa på att ändra på traditioner eller skapa helt nya, för ingen vet egentligen riktigt hur det “ska vara”. En tradition på min skola som nu får återuppstå är den stora “lärarmiddagen”. Den brukade vara en populär tillställning, både bland elever och personal, men för årets avgångselever, som knappt har hört talas om den eftersom ingen varit på den så länge som de har gått på gymnasiet, har det funnits en viss misstänksamhet. “Varför ska man gå på den?” “Kommer det att vara en massa lärare där, vad ska man prata med dem om?” Vi har gjort vårt bästa för att peppa dem att det kommer att bli hur kul som helst. Alla betyg är satta och de behöver ju inte prata med oss om de inte vill. Jag tror att vi har övertygat de flesta.
Maj gick, som jag förutspådde, fortare än nånsin. Nu är det mesta överblommat, jag hann precis uppfatta lite tjusiga äppelträd i vår trädgård och nåt magnoliaträd, med det kommer ju en ny maj nästa år. Snart är det sommar, nu gäller det bara att bita ihop några veckor till.