Lyckligt hemkommen igen till Norrköping, Sveriges Manchester, efter mitt lärarutbyte i det riktiga Manchester. Full av nya intryck, inspiration och idéer och rätt imponerad av skolan jag besökt. 1600 elever, alla propert klädda i skoluniform, även om det inte var fullt så strikt som de ville ge sken av på sin hemsida. Såg både sminkade ögon och en och annan näspiercing. Men alla elever med skjortan hängande utanför eller slipsen på sned fick en tillsägelse direkt. Skolmaten var förstås ganska bedrövlig och de åt mest chips, lärarna åt aldrig i skolmatsalen, och hela skolan luktade typisk engelsk våt heltäckningsmatta, men undervisningen var fantastisk. Berättar för mina elever här hemma att de nog ändå har det rätt bra – de slipper läsa Shakespeare och de får ha på sig vad de vill. De behöver inte vänta till tjugo över ett innan de får äta lunch och deras lektioner är sällan längre än 40 minuter. De engelska eleverna förväntas läsa minst trettio böcker per läsår, vi är glada om vi lyckas få dem att läsa två. Och de har inte varsin dator.
Listan kan göras lång på skillnader mellan det engelska och det svenska skolsystemet och eleverna tittar skeptiskt på mig när jag berättar vad jag sett och upplevt. Å andra sidan tittade de engelska eleverna ungefär lika skeptiskt på mig när jag sa att vi inte läser Macbeth i skolan i Sverige och att man oftast slutar lite tidigare på fredagar. En flicka utbrister uppbragt att hon hatar England och ögonblickligen ska emigrera till Sverige.
Där vi ofta skrapar på ytan gör de rejäla djupdykningar i engelsk skola. Inte så konstigt att de ligger långt före oss i PISA-undersökningen både i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Allt läsande borde ju rimligtvis ge resultat. Nu vet jag ju inte om det är så på alla engelska skolor, men generellt läser nog engelska elever mer än vad svenska elever gör.
Lektionerna är varierade, många moment hinns med, och konstigt nog lyckas de flesta hålla fokus hela tiden. Bilden av stränga okänsliga lärare stämmer inte heller, i alla fall inte på just den här skolan. Det var en hjärtlig och positiv stämning och så är de ju så artiga! När svenska skolungdomar tycker det känns fånigt att lära sig att säga please och thank you hela tiden tror de att vi överdriver - så där kan det ju inte vara! Men jo, det är ju det.
Själva resandet gick också bra - så klart. Fattar inte varför jag ska hålla på och vara så nervös innan. Klarade till och med av att åka buss fram och tillbaka till centrum och tillbringa hela lördagen alldeles ensam i storstaden Manchester. Ruffigt, slitet och väldigt engelskt. Men nej, det blev ingen fotboll och Zlatan syntes inte heller till.