Vi börjar successivt lära oss betydelsen av god handhygien, att stanna hemma vid sjukdom och instinktivt tar vi ett steg åt sidan när det blir för trångt på gator och torg. Personligen är jag lyckligt lottad som hittills har sluppit förlora nära anhöriga i pandemin och även om viruset kryper närmare, kan jag röra mig relativt fritt och har jobbet i behåll. Däremot saknar också jag den fysiska kontakten med föräldrar, kollegor i andra städer och jag saknar kramar, spontan beröring och handslag. Jag saknar resor och fysiska möten som värdefulla avbrott i vardagslunken.
Men framför allt saknar jag fotbollen. Alltså, den riktiga fotbollen, den som spelas inför sjungande publik. Jag saknar atmosfären så mycket att det gör ont i själen. Det kan nog bäst beskrivas som själsliga fantomsmärtor, känslan av att sakna något man så länge har tagit för givet. Nog för att jag har försökt döva smärtan med sportkrönikor om Diego Maradona och Kenny Dalglish. Jag tröskar igenom dokumentärserien om Chicago Bulls samt repriserna av Sveriges VM-sommar 1994 och Liverpools vändning mot Milan i CL-finalen 2005. Men det hjälper inte, snarare blir fantomsmärtorna mer påtagliga när jag förlorar mig i minnenas guldgruvor.
Jag har tidigare romantiserat Norrköpings promenadstråk och flanerandet fortsätter, ofta med podcasts i lurarna. Tiden fördrivs genom att lyssna på Erik Nivas briljanta utläggningar om Steua Bukarest, Galatasaray och Wimbledon i fotbollspodden When We Were Kings och jag fascineras av berättelser om mänskliga stordåd och tillkortakommanden, relaterade till unika fotbollssäsonger, men det räcker inte för att fylla hålet. När jag promenerar förbi Idrottsparken, Östgötaporten, Platinumcars Arena eller vad den nu heter för dagen, fylls jag av ett vemod över de tomma läktarna som saknar sina dedikerade anhängare av stadens stolta lag.
Att avnjuta första koppen morgonkaffe på balkongen är en årstidsbunden ritual som jag fäst mig vid. Häromdagen lät jag stadens kronprins, Markus Krunegård, stå för tonerna med nysläppta dängan “ Ett liv, ett lag” och då kom fantomsmärtorna tillbaka. När prinsen sjunger “ Denna stad är ingen stad...Det är mitt sätt att leva, mitt sätt att va...Denna stad är ett liv, ett lag… ” då vill jag också gå Kungsgatan upp, förbi God Vän och följa folkströmmen mot Curva Nordahl. Jag luras in i en känsla av matchatmosfär, vilket är behagligt, men ack så bedrägligt när den byts ut mot prognosen att det lär dröja innan någon publik får samlas på arenor igen.
I helgen drog tyska Bundesliga igång igen och aldrig har väl intresset för tysk ligafotboll varit så utbrett. Matchen mellan Borussia Dortmund och Schalke 04 spelades inför tomma läktare och med strikta restriktioner, men den spelades i alla fall. Betänk då att Dortmund i vanliga fall bärs fram av en fanatisk hemmapublik, mer känd som “ Gula väggen ” på Westfalenstadion. Sannolikt kommer övriga ligor i Europa successivt att återupptas, till en början utan publik, men så småningom kan förhoppningsvis nördarna börja vandringarna mot arenorna igen.
Jag lyssnar vidare på Krunegårds förföriska text: “ ...Stjärnan där jag kommer ifrån lyser alltid blå….När allt är natt, när allt är svart...Är det dig jag tänker på… ”
Jag vill också stå i en ringlande kö utanför arenan, utan att behöva tänka på att hålla avståndet. Jag vill också stå på läktaren, tillsammans med mina söner och tusentals andra supportrar och känna anspänningen innan matchstart. Jag vill också spekulera kring laguppställningar, matchplaner och skador. Jag vill dricka det beska kaffet och tugga i mig den kokta korven med senap. Även om det bara är en lek där 22 spelare jagar en boll, är det samtidigt så mycket mer och det blir mer påtagligt med matcher utan publik. Det saknas något grundläggande och det är den fysiska närvaron av människor med ett gemensamt intresse som trängs, hoppar och sjunger, människor befriade från restriktioner, rädslor och själsliga fantomsmärtor.
Förr eller senare kommer vi ur det här tillståndet och då kanske några månader utan fotboll inte betyder någonting. Men just nu tar jag mig friheten att säga att det finns många bottnar av det här förbannade viruset; hälsomässiga, emotionella, ekonomiska, sociala och fotbollsmässiga. Men förr eller senare står vi där på Curvan igen. Och fyller Krunegårds text med våra östgötska stämmor...