Den 20 april 2020 noterade jag i vår kalender att storskraken anlänt till holken vid havskanten. Den stora fågelbostaden tillverkades av sonen Lars för säkert 20 år sedan. En gång har ett storskrakpar lyckats med häckningen i den. I övrigt har holken inspekterats åtskilliga gånger men närheten till oss människor har gjort att skraken vänt på klacken. Det är en stor fågel med en vingbredd på mellan 70 och 90 cm; den är gracil och damen har en liten “busig” (som frissan skulle ha sagt) uppstickande tofs på bakhuvudet.
Storskrakarna är enormt skygga och vaksamma. De ser om vi rör oss inne i köket. När det aktuella paret befunnit holken acceptabel lovade vi därför varandra att inte störa i onödan på havssidan. Vi gick bara ut om vi skulle bada bastu. På Valborgsmässoafton gjorde vi en liten brasa i järnfatet vid köket och sjöng ”Vintern ra…” för oss själva. Det gav ett väldigt kackel i “stugan”, inte sången men röken, trots att den inte gick i holkriktningen. Vi trodde de skulle ge sig av och ångrade oss bittert.
Men icke, de stannade kvar. Varje stund vi var hemma, det var vi ju nästan jämt i coronakarantäntider, kontrollerade vi holken från köket, satt vid fönstret och följde med blicken när honan gick ut, flög iväg med sin hane som för övrigt brukade vänta i vattnet utanför och andades lättade ut när hon kom tillbaka. Ibland dröjde det olämpligt länge, tyckte vi. Äggen blir ju kalla. Vi läste att skrakens häckning tar cirka 35 dagar.
Det här med att komma in i holken brukade orsaka problem, då var hon inte så gracil. I början fick hon pröva flera gånger för att komma i lämplig hastighet och på rätt ställe. Vi satte en liten skiva framför hålet som landningsbana och den brukade hon landa på. När hon installerat sig såg vi små förändringar på utsidan av holken. Alla springor täcktes med dun. Inte skulle det dra på henne och hennes ungar. Storskraken lägger äggen tidigt då det fortfarande är kallt ute. Hon började vänja sig vid oss. Jag pratade lugnande med henne när jag hängde tvätt eller gick till havet från bastun. Jag gör det, som många andra, pratar med fåglar och bin.
Så kom dagen när vi förstod att något var fel. Det var flera honor runt holken! Då läste vi att det förekom att andra honor, till och med knipor, kunde lägga sina ägg i hennes bo. Det stod dock inget om att detta intrång mottogs med öppna vingar. Denna morgon satte vi teet i halsen. Vi läste som vanligt tidningen, då plötsligt storskrakhonan satte sig på stenen utanför vårt fönster på fyra-fem meters avstånd och sökte kontakt. Vi rörde oss inte för att inte skrämma henne, men hon satt kvar, sträckte och släppte på halsen. Så till slut långsamt gick vi ut. Skrakhonan flög upp och satte sig på takrännan och ville vi skulle följa med. Det vill säga det var min tolkning. Min man tyckte att jag hade livlig fantasi. När vi gick mot holken flög hon med. Vi trodde att något hänt hennes ungar men hittade inget fel utanför. Vad det var kunde vi bara gissa oss till. Antagligen låg en annan hona på hennes ägg och hon ville vi skulle ta bort henne. Jag talade om för henne att vi tyvärr inget kunde göra.
Ett samtal med en av stadens ornitologer, gav oss rätt, vi kan inget göra. Han förklarade att det var skrakbostadsnöd (holkar och ihåliga träd) just då. Inget år har vi sett så många storskrakar. Många skorstenar hade blivit skrakbostäder, vilket ofta inte är lyckat. Så vår stackars storskrakhona hade besök dagligen av som mest tre andra honor, som när hon gick ut för att äta, gick in. De satt utanför holken, på taket till holken, låg i vattnet och bevakade varandra minutiöst. Vem som helst kunde ju förstå att det inte var bra. Tyvärr kunde vi inte känna igen den rätta honan heller.
I allmänhet är det så att när ungarna är färdiga och ska komma ut ur boet så sitter honan utanför och ropar på dem. Hur de sedan tar sig upp till hålet i holken och därefter vågar kasta sig ner mot marken och sedan med mamman går vidare till vattnet är ett under. Vår hona ropade förgäves. Inga ungar kom. Vi led med henne. Vad hade hänt? Vi har inte vågat titta i holken. Honan kom tillbaka och la sig på hällen framför. Medan jag hängde upp ett par handdukar på linan, tittade vi på varandra. Så flög hon bort, men kommer ibland flygandes över holken. Fast idag har jag inte sett henne.