Pappa Stefan är som bekant ett etablerat tränarnamn i Norrköping. Han var med redan som assisterande tränare till Kent Karlsson när man tog SM-guld 1989. På 90-talet hoppade han sedan in som assisterande tränare till Jörgen Augustsson. När Jörgen fick sparken på hösten samma år sa även Stefan upp sig i solidaritet.
Men Stefan har fortsatt vara ett tränarnamn i IFK Norrköping. 2003 i juni fick han chansen att bli huvudtränare för första gången och det jobbet behöll han till juni 2005 då han efter en mycket trög vårsäsong (fyra segrar på 13 matcher) ansåg att det var andra som måste ta över.
– Jag känner att jag inte har kvar den kraft och energi som behövs för att vända vår utveckling, sa Stefan då bland annat till Aftonbladet.
Stefan valde då att gå tillbaka till Sylvia där han även jobbade som kanslist under några år. Totalt blev det tolv tränarår i klubben.
De senaste åtta åren har Stefan verkat som assisterande tränare i IFK Norrköping. Först fem år med Janne Andersson där man krönte jobbet med ett SM-guld 2015 och därefter tre år med Jens Gustafsson. Och nu blir det troligen ytterligare tre år då IFK förlängt kontraktet med Jens.
– Ja, farsan kommer säkert att köra vidare så länge han orkar, skrattar Kim när jag snackar med honom efter seriesegern med Sylvia.
Det är för övrigt Kims tredje serieseger (hur många pappa tagit vet vi inte, det har blivit vinster både i Sylvia och Ramunder samt två SM-guld med IFK). Kim var bara drygt 20 fyllda när han började som tränare i IFK Norrköping där han och Daniel Lindahl hade hand om klubbens 86-or med spelare som Linus Wahlqvist och Centrit Citaku.
– Redan när jobb var tio år fyllda satt jag framför datorn och försökte lära mig allt om fotboll. När jag var 22-23 år gav jag upp den egna karriären samtidigt som Kimstad ringde och undrade om jag ville träna A-laget, berättar Kim.
Det jobbet blev inte så långvarigt, i stället hoppade Kim på ett uppdrag Norge.
– När jag kom hem därifrån stod jag vi ett vägskäl. Då ringde Kuddby IF och undrade om jag ville komma ut dit och ta hand om träningen.
Där blev Kim kvar i fyra år och lyckades både division 5 och 4 med klubben.
– Det var starkt av grabbarna att sedan bli sexa i division 3 då det var första gången klubben spelade så högt upp i seriesystemet, säger Kim vidare.
2017 lockade Sylvia med jobb .
– Då blev vi sexa, året innan var klubben på väg att åka ur, säger Kim.
Och 2018 krönte man det hela med serieseger och avancemang till division 1.
– Vi gjorde en riktigt bra säsong, men hade lite flyt i näst sista omgången då vi själva kunde 8-0 på Södertälje samtidigt som Haninge föll borta mot Nora med 3-2 efter ett segermål i 93;e minuten.
Under åren i Kuddby och Sylvia har Kim haft Kim Vaattovaara som hjälpande hand och när han började jobba i Sylvia tillkom Christoffer Tapper-Holter och Daniel Jernberg.
– Vi har verkligen varit ett fungerande lag, säger Kim som inte vet något ännu om framtida tränarjobb.
– Men jag hoppas få fortsätta i Sylvia nästa år, det har varit ett spännande jobb hittills.
Parallellt med tränarjobbet har Kim läst in en tränarlicens..
– Jag har under två år nu också sökt till den högsta utbildningen i landet för att kunna få träna i superettan eller allsvenskan. Men bara tio kommer in varje år, det känns som om Svenska Fotbollförbundet avgör vilka som ska få jobba vidare inom fotbolls-Sverige.
Jag har själv följt Kims tränarkarriär under flera år då min yngste son både varit lag- och skolkompis med honom samt haft honom tre år i Kuddby som tränare. Redan för ett 10-tal år sedan sa Kim till mig:
– Jag ska vara allsvensk tränare när jag fyllt 35 år!
Faen tro´t att han lyckas!