Våren är på träningsläger för att vara beredd när väl matchen börjar. Koltrasten tränar lite försiktigt på ett par strofer vid fågelbordet och tittar lite blygt åt mitt håll. Som om någon högre makt sett vårt trevande i mörker slängs plötsligt en månadsranson blöt snö ner över smutsiga gator och vintertrötta gräsmattor. Min granne ekorren som legat utsträckt på en gren och smaskat på vinterförrådet tycks inse att detta varit förhastat och skuttar iväg till fågelbordet för att plocka åt sig så mycket som möjligt. Hen vet inget om solidaritet eller ansvarstagande, hen är, om än aldrig så kompetent inom vissa områden, inte bildad på det sättet. Nu ska det väl sägas att långt ifrån alla människor tillägnat sig den där bildningen. Betyg utdelas för övrigt inte i de delar som är eller åtminstone borde vara själva målet för all utbildning. Solidaritet, förmåga att samspela med andra, förmåga att se ur andras perspektiv och söka lösa problem med allas bästa i fokus.
Så fort det blir ett par minusgrader pratas om att elpriserna stiger men när det är obefogat varmt för att vara vinter sägs inget. ”Det kalla vädret påverkar elpriserna” sägs det på nyheterna. Detta är inte kallt, muttrar jag vid morgonkaffet, det är vinter helt enkelt och det är ingen nyhet utan har varit känt sedan det blev vinter.
En pizzabagare i norra Sverige intervjuas gällande elstöd. Intervjuaren undrar om denne bagare inte bara kan höja priset på pizzorna. ”Det går inte, folk måste ha råd”, svarar pizzamajstron med ett leende. Barnskötaren som nu har svårt att få pengarna att räcka till kan inte bara höja priset på sina tjänster (hur befogat det nu än skulle vara) Det ska förhandlas och ytterst förväntas barnskötaren ”ta sitt ansvar” för den rådande lågkonjunkturen. Men samtidigt finns, i dessa tider, ett flertal aktörer som löser sin situation genom att höja priset på varor och tjänster vi inte kan vara utan. Borde det inte vara så att de med stort ekonomiskt svängrum svänger lite mindre för att andra åtminstone ska kunna svänga lite på höfterna?
Det går inte att prata med radionyheterna, jag vet men sitter ändå och muttrar. Nu pratas det om stölder i matbutiker, folk fuskar med självscanning i allt högre omfattning. Självscanningen ska vara kvar, menar den intervjuade handlaren, de flesta sköter det bra, menar han. Ytterst, tänker jag, handlar väl den saken om optimal vinst. Kunde köpen genomföras helt utan personal så skulle det väl vara det bästa? En del får matpaket av kyrkan, andra samlar burkar, människor utan bostad värmer sig i varuhusen. Alla handlingar är inte kopplade till karaktärsdrag, somligt kan förstås utifrån omständigheter.
Tyvärr tycks det vara så att lösningarna i svåra tider lätt blir ytliga och kortsiktiga. Folket ska tydligen styras med straff och avgifter. ”Vi” ska skyddas mot ”dom” och det blir avgörande att inte tillhöra ”dom”. Att bygga ett solidariskt samhälle grundat på bildning tycks vara ett alltför långsiktigt mål. Jag inser att det kan vara jobbigt att förstå människor så som varande summan av sina liv och omständigheter men ”genväg bli ofta senväg” eller hur det nu var dom vuxna sa när jag var barn?
Det finns ändå små tydliga saker vi borde kunna beakta även i dessa tider. Se till att förskolor och skolor har en rimlig bemanning så att det bli möjligt att omfatta alla barn i sitt bildningsuppdrag. Vi kan också se till att alla barn får tillgång till fritidsaktiviteter i föreningar och på fritidsgårdar. Alla föräldrar älskar sina barn och vi behöver se till att det finns stöd när föräldraskapet blir en utmaning. Allt detta för att vi vet att alla barn föds goda och behöver få blomma. Om nu någon anser sig själv vara född god alltmedan andra fötts onda är väl detta bara ett tecken på att bildning verkligen behövs?