Nästan lite småförbjudet, det där med kärlek och kyssar. Jag minns att både mamma och pappa tyckte att jag var för ung men som tur var hade jag en äldre kompis jag kunde gå hem till och njuta av härligheten och så småningom fick jag en egen prenumeration.
Starlet innehöll allt möjligt, insändare, noveller, serier, idolbilder och brevvänsannonser. För den som aldrig sett en sån kan jag berätta att på den tiden var det vanligt att man brevväxlade med folk. En typisk sån annons kunde låta ungefär så här: “Jag är en tjej, (oftast, det förekom killar också), på 13 år som gillar hästar och kaniner, att läsa och vara med kompisar. Mina idoler är ABBA och Sweet, (alternativt KISS), och jag vill ha brevvänner som är 13-15 år.” Dåtidens chattande alltså, det tog bara lite längre tid. Som mest hade jag nog en åtta-tio brevvänner, minns särskilt en kille i Älvdalen och en tjej på Öckerö. De höll nog längst, kanske fem-sex år. Det var alltid lika spännande när det låg ett brev och väntade i brevlådan, även om inledningarna för det mesta följde samma mönster: “Hej, jag mår bra, hur mår du?” Inte så fantasifullt. I 16-årsåldern tog en annan tidning vid, “Mitt livs novell”, och sen blev det Veckorevyn. På den tiden jobbade jag i kiosk och kunde gratisläsa alla tidningar där.
Efter flera flyttar har tyvärr alla Starlet gått förlorade, hade varit spännande att titta i dem idag. Så speciellt politiskt korrekt skulle de nog inte uppfattas med tjejer som passivt väntar på att killen ska ringa upp och ta alla initiativ, men det fanns ändå en särskild kraft i det där med en egen tidning för tjejer, även om jag vet att många killar smygläste när ingen annan såg dem. Läste nyligen om Kristina Öhman, en kvinna som verkligen fördjupat sig i Starlet och till och med skrivit en avhandling om den. Hon menar att tidningen ofta avfärdades som “romantiskt skräp” och “fördummande och misogyn” av vuxenvärlden, samtidigt som den älskades av tusentals tonårstjejer, och att den var “en tidning där tjejer fick vara huvudpersoner och stå i centrum, till skillnad från de flesta andra serier på den tiden.” Och som Öhman skriver har hon bara mötts av positiva reaktioner, “så bra att någon tar tag i materialet” och tidningen kan likställas med ett kulturarv. Den betydde otroligt mycket för unga tjejer på den tiden. Jag kan bara instämma!