När Ebba Busch var rekordungt kommunalråd i Uppsala och utmanade Mats Odell om vice ordförandeposten i KD åt jag lunch med henne för en lunchintervju i tidningen Fokus.
Jag ångrar fortfarande att jag idkade självcensur och inte skrev vad jag egentligen tänkte. Jag skulle ha börjat texten med: ”Nu har jag ätit lunch med det närmaste Teapartyrörelsen man kan komma i Sverige.”
Det här var nämligen på den tiden när Sarah Palin seglat upp som en av ledarfigurerna för den konservativa, libertarianska och högerpopulistiska proteströrelsen inom Republikanerna i USA. Det ledde så långt att Sara Palin blev John McCains vicepresidentkandidat i valet 2008.
Att samtala med den unga Ebba Busch var som att tala med Sara Palin, låt vara i lightversion, tänkte jag när vi satte i oss lunchen på Stazione vid centralstationen i Uppsala. Nu framgick det nog ändå vad jag tänkte även om jag inte skrev det jag borde ha gjort. När Jane Bark, konstnären som skulle illustrera intervjun, läste texten var hennes spontana kommentar: ”vilken förfärlig människa”.
Varför är då detta intressant idag? Jo, möjligen för att det kan förklara varför KD under Ebba Busch är det parti som har haft lättast att umgås med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Ebba Busch har rent av agerat som plog för det regeringssamarbete som uppstod efter det senaste valet.
Det var hon som hade det första officiella mötet med Jimmie Åkesson. Den gången var det köttbullar till lunch och sedan rullade det på mot det som blev Tidöavtalet och en regering som i mångt och mycket styrs av Sverigedemokraterna från baksätet.
I det läget har Kristdemokraterna fått problem med sitt existensberättigande. Det har blivit trångt på högerkanten och Jimmie Åkesson och SD attraherar till stor del samma väljare som KD under ledning av Ebba Busch.
Paradoxen är att framgången med att skapa relationer till Sverigedemokraterna som ledde fram till en borgerlig regering riskerar att föra Kristdemokraterna ut ur riksdagen i nästa val.
Kristdemokraternas kärnväljare blir allt färre. De frikyrkliga tappar sugen när debatten rasar om legalisering av marijuana, när avslöjanden om fyllefester och anklagelser om sexuella trakasserier kommer. De medlemmar som är kvar går in i uppslitande strider om vem partiet ska ha som toppkandidat i EU-valet.
Högersvängen var inte hållbar i längden. I det kritiska läget tar partiledningen fram KD:s klassiska räddningsplanka, familjepolitiken. Vid den gångna helgens Riksting i Helsingborg antogs 88 förslag för att omstöpa familjepolitiken. Den genomgående tanken i programmet är inte ny, långtifrån. KD vill som alltid underlätta för att föräldrarna ska vara hemma längre med barnen. I synnerhet mammorna.
Nu återstår att se om förlängd, men uttunnad föräldraförsäkring med en rätt att vara ledig på heltid till barnen är tre år i kombination med avskaffad kvotering kommer att locka väljarna till Kristdemokraterna. Det är lätt att förutse den kritik som kommer att komma om kvinnofälla och att förslagen kommer att motverka integrationen i det svenska samhället. Särskilt som KD också vill höja maxtaxan i förskolan.
Det är klassisk KD-politik, men går det hem på 2020-talet? Knappast bland borgerliga väljare i storstäderna som visat sig vara de som uppskattat utbyggd barnomsorg och förskola mest. Kanske i mer utsatta områden och på landsorten. Men i områden med många invandrare lutar sympatierna mer till vänster och på landsorten står SD för samma politik som KD.
Ebba Buschs plogande för Sverigedemokraterna kan mycket väl leda till att hon och hennes parti åker ur riksdagen i nästa val.