Det går fortfarande inte att styra uppifrån och likrikta. I alla fall inte om det fortfarande finns ett medlemsengagemang på lokal nivå. Det är slutsatsen efter ett besök hos det som nog fortfarande får kallas en någorlunda levande folkrörelse.

I förra veckan bevistade jag nämligen LRF: s riksförbundsstämma. Temat var ”Konkurrenskraft är motståndskraft” men det stora ämnet var styrelsens förslag till organisationsförändring och enhetliga stadgar som innebar att lokalavdelningarna skulle läggas ner.
Det hade verkligen väckt motståndskraft i de egna leden. Hela 636 remisser, rekord i LRF:s historia, hade skickats in. Därav väldigt många som slog vakt om lokalavdelningarnas fortlevnad. Redan i bussen på väg till stämman förstod jag att ombuden hade laddat för den kommande debatten.

LRF: s ordförande Palle Borgström talade också i sin inledning om det engagemang och ilska som förslaget att lägga ner alla lokalavdelningar orsakat. Samtidigt försökte han rättfärdiga styrelsens förslag.

- En grupp lokalavdelningar har en fantastisk verksamhet. Samtidigt har ungefär en tredjedel ingen verksamhet alls. De medlemmarna har ingenstans alls att kunna lämna in förslag. Så kan vi inte ha det, förklarade Borgström.
Men han betonade också att Riksförbundsstyrelsen lyssnat på rörelsen. Därför var nu förslaget att skjuta fram stadgeändringen ett år och att stämman istället skulle fatta ett inriktningsbeslut. Fram till nästa stämma skulle styrelsen arbeta fram ett nytt förslag som gör det möjligt för lokalavdelningar att vara kvar som ideella föreningar inom LRF, dock knutna till en kommunavdelning. Det skulle också finnas en möjlighet att avveckla lokalavdelningar. Då blir medlemmarna istället direktanslutna till kommunavdelningen. Ett mellanting skulle också kunna vara att lokalavdelningen är kvar som förening, men all administration sköts av kommunavdelningen. Med det steget tillbaka från styrelsen och löftet om en ny remissomgång uteblev den riktigt heta debatten på stämman.

LRF: s ledning hade förstått att det inte går att köra över en stark medlemsopinion. Även om styrelsens ursprungliga förslag kanske hade fått majoritet vid en omröstning på stämman är det ganska meningslöst att driva igenom organisationsförändringar mot en stor minoritets vilja. Det riskerar att skapa splittring och motsättningar för lång tid framåt och ta död på det lokala engagemang som ändå är grundstenen i all förenings- och federativ verksamhet.

Då är det bättre att ta ett steg tillbaka. Ta en ny diskussions- och remissrunda för att hitta en modell som de allra flesta är någorlunda nöjda med. Den insikten skulle nog behöva spridas bredare inom föreningslivet i Sverige, inom de stora sport- och idrottsförbunden, inom politiken och alla andra organisationer som tyvärr blivit allt mindre av folkrörelser.

En helt annan iakttagelse från LRF-stämman var besöket av Dan Ericsson, statssekreterare hos landsbygdsminister Peter Kullgren, Norrköpingsbördig och veteran inom Kristdemokraterna. I sitt anförande betonade han att det nog inte var så stor skillnad mellan LRF: s syn på saker och ting och regeringens. Men han var också noga med att inte ställa ut några löften.
- Det kommer vi bara att göra när vi vet att vi kan uppfylla dem, underströk Dan Ericsson.
Vi var några stycken som stod och tänkte på hur det budskapet skiljde sig från hans partiledare Ebba Busch agerande.