Så hann då Coronan ifatt mig. Inte särskilt svårt kanske då jag med ålderns rätt är lite långsam. Hur och var detta hände vet jag verkligen inte. Jag känner mig tacksam över mina vaccinationer med tanke på hur sjuk jag ändå blev. Någonstans i feberdimman tänkte jag att jag ville att pappa skulle ringa och höra hur det är med mig men med hjälp av Alvedon och tillbaka i verkligenheten kändes det inte lika lockande. Vi blir, eller jag blir, lite ynkliga när vi är sjuka och vill gärna ha lite pyssel och omtanke. Det finns dessutom massor med saker vi annars dagligen gör med lätthet som i ett ända slag blir som att bestiga små berg.
Vi är ju som bekant ganska små vi människor när vi inte riktigt kan själva och behöver hjälp. Alla har vi känt så någon gång och kommer att känna så men den erfarenheten som till så stor grad möjliggör empati tycks vara flyktig som en engångs-vaccination. Förmågan att föreställa sig hur det skulle kunna kännas tycks inte heller var och en given. För barn är det ofta så att de inte riktigt kan själva.
Jag inser att jag är uppväxt med en tilltro till att de av oss som behöver stöd och hjälp också ska få det. Vi betalar till det gemensamma för att så ska vara fallet och nog förstår jag att det handlar om stora kostnader. Just dessa kostnader har det uppenbarligen prutats på och ett antal olika former av stöd är inte längre självklara eller, hemska tanke, inte ens eftersträvansvärda.
När en äldre släkting ska skickas hem från sjukhuset utifrån det mystiska begreppet ”färdigbehandlad” får hen avslag gällande korttidsboende. Detta trots all oro hen gav uttryck för. Det konstaterades att hon kan äta själv, sitta upp och ta sig till toaletten med hjälp. Så lämnades hon hemma på en stol och hemtjänsten förmodades vara lösningen. Det torde höra till mänsklig värdighet att kunna ta sig till toaletten utan att förutse behovet i tid för att hinna ringa in någon alternativt passa in sina toalettbesök med hemtjänstens turer. Att sitta ensam hemma på en stol anses alltså som att kunna klara sig själv. Nåväl min släkting försökte ändå ta sig till toaletten och föll. Var detta då hens fel eller hade en missbedömning av hens situation gjorts?
Tjänstepersoner som ska fatta beslut gällande stöd av olika slag är såklart ofta pressade av ekonomiska och strukturella realiteter. Samtidigt är det dessa personer som möter dom som behöver stöd och verkligen ser hur det står till. Chefer av olika slag borde vara intresserade av hur det praktiska utfallet av verksamheten tar sig ut och, utifrån det de får kännedom om, bidra till att förbättra men så är det kanske inte alltid. Regler som drabbar svaga och utsatta behöver ofta förändras och vi som ser hur det är har ett stort ansvar. Barn, sjuka och människor i utanförskap har kanske lite svaga röster men om vi verkligen lyssnar, hör vi!
Nu skäms jag för mitt ”ojande” över min släng av Corona. Ja just, busschauffören i Skäggetorp, det var ju så jag började. Jag for ofta över till Linköping när jag hade pappa där. Det fanns ofta saker han behövde hjälp med. Ibland, såsom just denna dag, fick jag ta tåg och buss. Lite stressande efter jobbet men klart jag ville det eller kanske både ville och inte ville. Detta var en iskall kväll med isande vindar över östgötaslätten och när jag gjort det jag skulle gick jag för att vänta på bussen. På den tiden hade förarna en regel som angav en avsläppsplats på vilken de skulle stå och vänta för att först vid angiven tid köra de fem metrarna fram påstigningsplatsen och låta folk gå på. Som jag stod där och frös såg jag dörren till bussen öppnas och hörde chauffören ropa något. Jag gick fram och han bad mig gå ombord. Men det får man väl inte, huttrade jag. Det är ju kallt, sa chauffören och då bestämmer jag att man får. När jag satte mig var jag fylld av tacksamhet och rent av lite hopp om världen!
Nåväl så synd var det väl inte om mig den där gången men jag har händelsen med mig. Dåliga regler måste ibland ifrågasättas och brytas, undantag måste finnas för livet är inte fyrkantigt utan kommer i alla former.
Kommer du ihåg den där busschauffören, frågar jag min fru. Va, säger min fru och tittar oroligt på mig, har du fått mer feber igen? Kanske är det så, jag orkar inte förklara utan ler bara lite fånigt. Tänk så skönt att ha någon som bryr sig ändå!