Dags för stor koalition

Den svenska blockpolitiken skiljer ut sig från andra länder. Kanske kan man hoppas på ett trendbrott i nästa valrörelse och efter nästa val.

En stor majoritet av väljarna vill ha en blocköverskridande regering. Men partierna envisas med att låsa in sig i block.

En stor majoritet av väljarna vill ha en blocköverskridande regering. Men partierna envisas med att låsa in sig i block.

Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT och Jessica Gow/TT

Krönika2024-10-29 19:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Redan 2016 sa Stefan Löfven att blockpolitiken är fördummande. Hans företrädare som S-ledare Ingvar Carlsson var inne på samma tankegångar långt tidigare. Det är nu kanske inte så konstigt att ledande socialdemokrater efterlyste en annan tingens ordning när partiet tappat sin helt dominerande ställning i svensk politik. 
Men samtidigt visar statsvetarnas undersökningar att en stor majoritet av väljarna befinner sig någonstans i mitten i sakpolitiska frågor. De ser heller ingen större skillnad mellan partiernas budskap i valrörelserna.
Då skulle man ju kunna tänka sig att varje parti gick till val med sitt program och så fick valresultatet avgöra vilka partier som skulle kunna bilda en majoritet i riksdagen efter valet. Så som det går till i de flesta andra demokratiska länder.
Men icke i Sverige. Här är blockpolitiken cementerad. Två lag, med varsin statsministerkandidat, ska stå mot varande i valrörelserna. Vem ska regera med vem blir den dominerande frågan i fördummande och onödigt polariserade valdebatter.
Men kanske finns det hopp om att det inte blir så infantilt nästa gång. Jimmie Åkessons och SD:s tydliga ställningstagande att de ska ingå i regeringen eller gå i opposition efter nästa val kan försvåra lagbygget för de nuvarande Tidöpartierna. På den andra kanten är det svårt att se hur S på ett trovärdigt sätt ska kunna bilda ett lag med V, C och MP.
Det skulle kunna bädda för en valrörelse där partierna går fram för sig och säger att regeringsbildandet får anstå till efter valet beroende på valresultat. Ett sådant förhållningssätt skulle dessutom ha stöd i den akademiska forskningen. 
Baserat på åratal av SOM-undersökningar och väljarundersökningar vid valen slog professor Henrik Ekengren Oscarsson nyligen fast vid ett SNS-seminarium:
”Väljarna vill ha en blocköverskridande regering, men det är tyvärr inte den meny de serveras vid valen.”
Enligt statsvetarnas studier ligger den sakpolitiska tyngdpunkten i väljarkåren i mitten, möjligen lite lutande åt höger. 
”Politikerna tror att det finns en efterfrågan på en polarisering, på svart/vita budskap. Det tror jag inte det minsta på”, fortsatte Oscarsson som beklagade det populistiska budskap som letat sig in i det politiska språkbruket även i Sverige.
Han instämde också i att blockpolitiken är fördummande:

”I andra länder finns inte så tydliga block som vi av någon anledning envisas med att ha i Sverige. Det behöver inte vara så här. Det gynnar ytterkantspartierna och ger en brist på dynamik som finns i andra länder. En högre dynamik skulle göra Sverige mera normalt.” 
Ord och inga visor från Akademien. Utsikten för att partistrategerna kommer att ta till sig av vad vetenskapen säger är tyvärr liten. Oscarssons kunskap och budskap har upprepats många gånger förut.
Men det besvärliga läget att få ihop en fungerande majoritet inom Tidögrupperingen och den rödgröna sidan kanske kan göra att fördumningen upphör och nya konstellationer kan uppstå efter valet.
Erfarenheterna från de senaste kommun- och regionvalen visar att det faktiskt är möjligt. Inte minst att Socialdemokraterna och Moderaterna kan styra tillsammans.
I ett låst läge efter nästa val måste även det vara en möjlighet. Väljarna skulle enligt statsvetarna inte ha så mycket emot det.