Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Då hade jag inte orkat

"Det är vi som är Norrköping” ”just precis, i idrott och allt, blir det som vi gör det”. Jag vågar inte hoppas på serieseger utan påminner mig om att skador kan inträffa och att spelare kan säljas. Samtidigt dyker uttrycket ”bollen är rund ” upp i mitt huvud. Just det uttrycket vill nog få oss att ändå hoppas, till och med när det ser mörkt ut".

"Det är vi som är Norrköping” ”just precis, i idrott och allt, blir det som vi gör det”. Jag vågar inte hoppas på serieseger utan påminner mig om att skador kan inträffa och att spelare kan säljas. Samtidigt dyker uttrycket ”bollen är rund ” upp i mitt huvud. Just det uttrycket vill nog få oss att ändå hoppas, till och med när det ser mörkt ut".

Foto: Niclas Sandberg

Krönika2019-03-25 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Små knoppar berättar att våren är på väg. Jag hoppas lite försiktigt på sol, värme och alltfler stunder utomhus.

För säkerhets skull påminner jag mig om att det kanske blir mest regn och att dubbdäcken sitter kvar. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken eller hur var det pappa så ofta sa?

Det gör så ont att inte komma till sin rätt. Att inte förmå det man innerst inne vill och att därmed inte framstå som den man vill vara för dom man älskar. Många av oss har någon gång känt så. Att i lugn och ro föreställa sig samspel med andra är inte alls det samma som att samspela. Man kan fantisera om en fest eller kanske en resa och fantasibilden blir så enkel. Men livet är ingen sådan fantasi, andra gör inte alltid som man tänkt och hoppats. Att leva är att klara balansen mellan allt det man föreställt sig och hur det sedan blev. Barn föreställer sig och hoppas ofta en smula aningslöst och besvikelsen kan bli svår att hantera.

Själv har jag, inser jag just, för vana att ta ner förväntningar just av rädsla för besvikelse. Bättre att gå in i saker med mindre förväntningar och på så sätt undvika besvikelser. Möjligen mer fegt än klokt. Jag minns att min far vara noga med den saken, extremt noga. Han målande upp misslyckande så till den grad att de nästan inträffat rent känslomässigt. Troligen för att skydda sig själv och mig från besvikelser. Jag tog tydligen till mig av den taktiken. Det är ju så vi gör, vi införlivar saker utan att ens märka det.

Återigen talas om lättkränkta barn. Själva ordet ”kränkt” ifrågasätts och det antyds att barn missbrukar sin rätt att inte bli kränkta. Varför förs detta samtal om just barn? Ingen människa vill, så vitt jag vet, bli kränkt och ingen går omkring och längtar efter att få ge sig på någon utifrån en upplevd kränkning. Ska vi verkligen behöva ta barns upplevelser på allvar? Ja det ska vi faktiskt! Varje kränkning är utan tvekan en besvikelse även om många barn verkligen jobbar ner sina förväntningar på sin skoldag. Den som inte längre kan föreställa sig något bra alls gällande något kommer troligen att försöka undvika detta något.

Självklart ska vuxna säga ifrån när så behövs men man behöver vara klok när man gör det. Man behöver ha syftet klart för sig och nogsamt överväga om det man gör svarar mot handlingens syfte. Disciplinåtgärder hjälper föga om den som förväntas förändra sitt beteende inte förmår att göra det. Ingen kan flyga på vingar man saknar.

Det pratas mycket om hur vuxna blir illa behandlade av barn men det är betydligt vanligare att barn blir illa behandlade av andra barn i skolan. Om saker som drabbar barn skulle drabba vuxna skulle problemet förmodligen ses som akut. Inga barn ska behöva stå ut med kränkningar och alla barn som kränker behöver stöd för att förändra sitt beteende. Föräldrar som behöver stöd i sitt föräldraskap måste få den hjälpen. Familjer i svåra omständigheter behöver hjälp och stöd. Det goda behöver alltså lite hjälp framåt mellan varven.

Viljan till nått bättre finns nästan alltid. Vi behöver orka tro på den goda viljan för i den finns ett hopp om förändring. Jag hade aldrig orkat mina år i arbete med barn och föräldrar om jag inte fullt ut trott på den goda viljan. Trots min försiktighet med allt för stora förhoppningar gällande olika saker har jag envist förhoppningar om människors goda. De förhoppningarna har jag barnen att tacka för.

Min tilltro till saker och ting är nog mer långsiktig. Det kommer att bli bra bara vi envist fortsätter gå. Det kommer kanske att vara kallt och möjligen är vägen knöligt svår att vandra. Det är tur för mig att min fru gladeligen ropar ”hej” långt innan hon är ”över bäcken” det smittar mig lite tror jag. Kanske kan min mer långsiktiga tilltro till sakernas tillstånd ibland vara till nytta för henne. I stort och smått tycks många saker skrämmande och nog tappar vi modet mellan varven. Samtidigt tittar knoppar envis fram och jag hör barn på gatan skratta. Inte har jag så mycket kraft och så många händer att jag kan ställa allt till rätta men jag är ju inte heller ensam, det bara känns så ibland.

Med våren kommer fotbollen och IFK. Återigen kommer Curva Nordahl att skandera ”det är vi som är Norrköping” och jag kommer att tänka ” just precis, i idrott och allt, blir det som vi gör det”. Jag vågar inte hoppas på serieseger utan påminner mig om att skador kan inträffa och att spelare kan säljas. Samtidigt dyker uttrycket ”bollen är rund ” upp i mitt huvud. Just det uttrycket vill nog få oss att ändå hoppas, till och med när det ser mörkt ut!

Krönika

Läs mer om