Det är som att flyttas tillbaka till barndomen, lite festligt, som den tidens fredagsmystacos. Mat väcker minnen. För mig, som har dåligt både smak- och luktsinne är det inte så mycket smaker och dofter som väcker minnena, snarare situationer då maten intagits. Eller lagats för den delen. Jag kan fortfarande minnas mina första försök när jag hade flyttat hemifrån. Med kokboken till hjälp skulle här lagas mat. Under uppväxten handlade det nog mest om att steka pannkakor, med mer eller mindre lyckat resultat, men nu skulle det produceras från grunden. Gräddsås till köttbullar och potatis. Att man behövde rulla sina egna köttbullar och steka för att få till den där skyn hade ingen upplyst mig om - det blir inte mycket sky av Mamma Scans köttbullar - så såsen blev tjock och stabbig och smakade mest mjöl. Däremot hade det ju gått alldeles utmärkt att köpa färdig våffelmix och blanda till istället för att göra egen smet, vilket resulterade i totalt ogräddbara och jätteäckliga våfflor.
Senare blev det restaurangskola och praktik på en anrik restaurang i huvudstaden. Och där nånstans dog hela matintresset. Det är inte bara ett jobb, mer en livsstil, och jag ville helst gå hem när arbetsdagen var slut, inte stanna och experimentera med nya smaker och upplägg. Men jag hade ju lärt mig en hel del och skulle inte göra om misstaget från de sena tonåren, när vi fått för oss att leka finmiddag och skulle bjuda på en riktig festmåltid. Vilket på den tiden var lövbiff och pomme med rödvinssås. Jag vet inte vad vi hittat för recept men ingen av oss läste igenom det särskilt noga så när det stod att köttet skulle stekas i ugnen i en och en halv timme så gjorde vi det, utan att reflektera. Vi tittade aldrig i ugnen under hela den tiden heller så när det var dags att plocka ut köttet blev vi oerhört förvånade och chockade när det låg åtta svarta skosulor på plåten. Vi fattade ingenting! Vid en närmare titt på receptet stod det klart och tydligt att det skulle vara helt kött i bit, inte skivor.
Under småbarnsåren var det inte mycket finlir direkt, mest köttbullar och makaroner, fiskpinnar och ris, det var väl också vad ekonomin tillät. Men jag tror att vi har ungefär samma matkonto idag på två som den trebarnsfamilj vi var då. Det har alltså blivit lite lyxigare med åren och som tur är har jag en man som är betydligt mer matintresserad än vad jag är, så jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta, inte bara av varma mackor.