Efter den påfrestande övergångsfasen från arbete till semester kunde jag slutligen slita mig från kontoret och mailboxen för att bege mig in i de outtalade förväntningarnas Mekka. Egentligen är det ju känslan precis innan semestern som är den bästa, de naiva förväntningarnas illusion om fem veckors rekreation, sol, värme, stillhet, goda romaner och den böljande närvaro som Owe Wikström skrev så förföriskt om i “Långsamhetens lov”. Den här gången var dessutom de yttre förutsättningarna bättre än på länge. Strax innan midsommar blev vi nämligen med sommarstuga, en faluröd stuga med vita knutar, djupt inne i den sörmländska grönskan, med bekvämt gångavstånd till egen brygga i klarblått vatten. Det är den stunden, det oskrivna bladets andrum som är den bästa tiden. Stunden då endast möjligheter staplas på varandra, ögonblicket då ingenting skaver.
Barnens förväntningar skiljer sig i grunden inte så mycket från vuxenvärldens. Sol, bad, fiske, hygglig internetuppkoppling och... studsmatta.
Den i princip obefintliga internetuppkopplingen lyckades vi temporärt avleda, men studsmattan blev ett kompensatoriskt argument, en signalpolitik om att på något vis sätta barnens önskemål i främsta rummet. Av princip och estetik är jag emot studsmattor. De är stora, otympliga och fula, men som en eftergift till det digitala armodet, fick den principfasta semestermarodören se sig besegrad. Studsmattan inhandlades och levererades i två tunga klossar som skulle monteras enligt konstens alla regler.
Det var här eländet började, det var här som föreställningen om det harmoniska stuglivet tog en annan väg än verkligheten. Min vana trogen underskattade jag svårighetsgraden på samma sätt som jag överskattade min praktiska förmåga. Tillsammans med min käresta togs ett gemensamt beslut att vi skulle montera ihop studsmattan innan middagen. Montera studsmatta, grilla, äta och därefter rekreation. I den ordningen. Två vuxna, normalbegåvade, läskunniga personer borde utan några större problem kunna montera en studsmatta och fyllda av hybris skred vi till verket. Ni som har försökt följa instruktionerna till en studsmatta vet dock att det inte är helt enkelt. Att text och skisser är i minimalistisk storlek är ett dilemma, men framför allt var det fenomenet Google Translate som fick oss att snabbt gå vilse. “Montera toppskena motsols medelst fjäderspänningsverktyget…”Efter en timmes koncentrerat arbete insåg vi att ramen hade monterats spegelvänt. Nåväl, vi plockade tålmodigt isär ramen igen för att börja om från början. Efter en och en halv timmes jobb var vi således tillbaka på ruta ett. Vi var dock fortfarande vid gott mod även om vi började förlika oss med att middagen kunde bli något försenad. Vi gav oss på Google Translate- instruktionerna igen och gjorde ett nytt försök att bli sams med de bångstyriga komponenterna. Hur svårt kan det vara?
I takt med att blodsockret sjönk och svettpärlorna tilltog, började det dels skymma och dels fick vi sällskap av myggorna. Fjädrarna sträcktes till bristningsgränsen, bultar drogs åt och fingrarna värkte. Som grädde på moset dök det också upp en spontan besserwissergäst som ville hjälpa till på det där speciella sättet genom att konstatera att det finns bättre sätt att montera studsmattor än att följa bruksanvisningar. Jag har historiskt sett svårt att ta emot råd som jag inte har bett om och inte blir humöret bättre av hunger, myggbett, Google Translate och värkande fingrar.
Tre och en halv timme senare knöt vi fast det sista snöret i skyddsnätet och studsmattan var mot alla odds, klar för användning. Mörbultade av hunger och passiv aggressivitet, gjorde vi några pliktskyldiga provhopp på mattan. Den verkade faktiskt hålla och ett stråk av stolthet som endast en nyförlöst hobbyhantverkare kan känna, smög sig på mig. Vi fick ihop skiten och Gud nåde ungarna om de inte känner evig tacksamhet till denna heroiska insats.
Nog om detta, nu måste vi ha mat. Köttet hade legat i marinad några timmar och nu återstod det bara att tända briketterna, vänta in glöden och slänga kotletterna på gallret, innan vi var i mål.
Trodde jag.
I min enfald.
Av någon anledning hade jag fått för mig att den nyinköpta grillen hade levererats monterad och klar.
Men icke.
Grillen bestod än så länge av 10 000 smådelar, tjusigt paketerade i ännu ett provokativt kolli. Ännu en Google Translate-instruktion skulle bearbetas, ännu ett myller av skruvar, muttrar, ringar och diverse metallbitar skulle monteras innan vi fick mat i magen.
Det var då jag fick nog.
Gråtfärdig tömde jag skafferiet på nödprovianten i form av torra kex och ostbågar, tog min brassestol under armen och gick rätt ut i skogen.
Och där är jag kvar.
Tills någon ropar att maten är klar.