Efter den pĂ„frestande övergĂ„ngsfasen frĂ„n arbete till semester kunde jag slutligen slita mig frĂ„n kontoret och mailboxen för att bege mig in i de outtalade förvĂ€ntningarnas Mekka. Egentligen Ă€r det ju kĂ€nslan precis innan semestern som Ă€r den bĂ€sta, de naiva förvĂ€ntningarnas illusion om fem veckors rekreation, sol, vĂ€rme, stillhet, goda romaner och den böljande nĂ€rvaro som Owe Wikström skrev sĂ„ förföriskt om i âLĂ„ngsamhetens lovâ. Den hĂ€r gĂ„ngen var dessutom de yttre förutsĂ€ttningarna bĂ€ttre Ă€n pĂ„ lĂ€nge. Strax innan midsommar blev vi nĂ€mligen med sommarstuga, en faluröd stuga med vita knutar, djupt inne i den sörmlĂ€ndska grönskan, med bekvĂ€mt gĂ„ngavstĂ„nd till egen brygga i klarblĂ„tt vatten. Det Ă€r den stunden, det oskrivna bladets andrum som Ă€r den bĂ€sta tiden. Stunden dĂ„ endast möjligheter staplas pĂ„ varandra, ögonblicket dĂ„ ingenting skaver.
Barnens förvÀntningar skiljer sig i grunden inte sÄ mycket frÄn vuxenvÀrldens. Sol, bad, fiske, hygglig internetuppkoppling och... studsmatta.
Den i princip obefintliga internetuppkopplingen lyckades vi temporÀrt avleda, men studsmattan blev ett kompensatoriskt argument, en signalpolitik om att pÄ nÄgot vis sÀtta barnens önskemÄl i frÀmsta rummet. Av princip och estetik Àr jag emot studsmattor. De Àr stora, otympliga och fula, men som en eftergift till det digitala armodet, fick den principfasta semestermarodören se sig besegrad. Studsmattan inhandlades och levererades i tvÄ tunga klossar som skulle monteras enligt konstens alla regler.
Det var hĂ€r elĂ€ndet började, det var hĂ€r som förestĂ€llningen om det harmoniska stuglivet tog en annan vĂ€g Ă€n verkligheten. Min vana trogen underskattade jag svĂ„righetsgraden pĂ„ samma sĂ€tt som jag överskattade min praktiska förmĂ„ga. Tillsammans med min kĂ€resta togs ett gemensamt beslut att vi skulle montera ihop studsmattan innan middagen. Montera studsmatta, grilla, Ă€ta och dĂ€refter rekreation. I den ordningen. TvĂ„ vuxna, normalbegĂ„vade, lĂ€skunniga personer borde utan nĂ„gra större problem kunna montera en studsmatta och fyllda av hybris skred vi till verket. Ni som har försökt följa instruktionerna till en studsmatta vet dock att det inte Ă€r helt enkelt. Att text och skisser Ă€r i minimalistisk storlek Ă€r ett dilemma, men framför allt var det fenomenet Google Translate som fick oss att snabbt gĂ„ vilse. âMontera toppskena motsols medelst fjĂ€derspĂ€nningsverktygetâŠâEfter en timmes koncentrerat arbete insĂ„g vi att ramen hade monterats spegelvĂ€nt. NĂ„vĂ€l, vi plockade tĂ„lmodigt isĂ€r ramen igen för att börja om frĂ„n början. Efter en och en halv timmes jobb var vi sĂ„ledes tillbaka pĂ„ ruta ett. Vi var dock fortfarande vid gott mod Ă€ven om vi började förlika oss med att middagen kunde bli nĂ„got försenad. Vi gav oss pĂ„ Google Translate- instruktionerna igen och gjorde ett nytt försök att bli sams med de bĂ„ngstyriga komponenterna. Hur svĂ„rt kan det vara?
I takt med att blodsockret sjönk och svettpÀrlorna tilltog, började det dels skymma och dels fick vi sÀllskap av myggorna. FjÀdrarna strÀcktes till bristningsgrÀnsen, bultar drogs Ät och fingrarna vÀrkte. Som grÀdde pÄ moset dök det ocksÄ upp en spontan besserwissergÀst som ville hjÀlpa till pÄ det dÀr speciella sÀttet genom att konstatera att det finns bÀttre sÀtt att montera studsmattor Àn att följa bruksanvisningar. Jag har historiskt sett svÄrt att ta emot rÄd som jag inte har bett om och inte blir humöret bÀttre av hunger, myggbett, Google Translate och vÀrkande fingrar.
Tre och en halv timme senare knöt vi fast det sista snöret i skyddsnÀtet och studsmattan var mot alla odds, klar för anvÀndning. Mörbultade av hunger och passiv aggressivitet, gjorde vi nÄgra pliktskyldiga provhopp pÄ mattan. Den verkade faktiskt hÄlla och ett strÄk av stolthet som endast en nyförlöst hobbyhantverkare kan kÀnna, smög sig pÄ mig. Vi fick ihop skiten och Gud nÄde ungarna om de inte kÀnner evig tacksamhet till denna heroiska insats.
Nog om detta, nu mÄste vi ha mat. Köttet hade legat i marinad nÄgra timmar och nu Äterstod det bara att tÀnda briketterna, vÀnta in glöden och slÀnga kotletterna pÄ gallret, innan vi var i mÄl.
Trodde jag.
I min enfald.
Av nÄgon anledning hade jag fÄtt för mig att den nyinköpta grillen hade levererats monterad och klar.
Men icke.
Grillen bestod Ă€n sĂ„ lĂ€nge av 10 000 smĂ„delar, tjusigt paketerade i Ă€nnu ett provokativt kolli. Ănnu en Google Translate-instruktion skulle bearbetas, Ă€nnu ett myller av skruvar, muttrar, ringar och diverse metallbitar skulle monteras innan vi fick mat i magen.
Det var dÄ jag fick nog.
GrÄtfÀrdig tömde jag skafferiet pÄ nödprovianten i form av torra kex och ostbÄgar, tog min brassestol under armen och gick rÀtt ut i skogen.
Och dÀr Àr jag kvar.
Tills nÄgon ropar att maten Àr klar.