Eftersom han var ensam med mig betydde detta att jag åkte på kollo eller var hos någon familj på landet. Jag tror att sådana som jag hade förtur på kollo. Kollo på den tiden var som mina tidiga år på dagis mest en massa kollektiva rutiner. Alla äta allt, alla vila, alla sova, alla bada och alla vakna! Jag tror att detta gav mig ett bestående problem med att gå i takt och göra som alla andra.
Pappa tyckte att det var synd om mig i stan på sommaren och trodde nog att kollo var en bra lösning. Ett par somrar var jag i olika familjer som tog emot barn som behövde miljöombyte. Det behövde inte jag men ingen frågade mig om den saken. Jag längtade efter pappa så att jag ibland började gråta och jag minns hur glad jag blev över dom kort han skickade.
Jag läste dom om och om igen och kan minnas lukten av korten. Jag har kvar korten han skrev och på baksidan av ett Musse Pigg-kort kan jag läsa:
Linköping den 20/6 -61
Hejsan Stephan! Hur mår pappas stora karl där nere i Göteborg? Jag mår bra fast det är tomt efter dig här hemma. Jag kan hälsa från tant Lövkvist och många andra som undrar hur du har det. Hur går det med köttätandet? Blåser det lika mycket där nere som här? Jag måste få önska er alla en Glad och Trevlig Midsommar och hoppas att vädret blir bättre så att ni ej blåser bort från varandra.
Hjärtliga hälsningar, Din pappa
När sedan pappa äntligen fick semester kom han och hämtade mig i vår Ford Anglia.
Jag minns att jag låg i baksätet och att pappa sjöng vid ratten på väg hem. Jag kunde veta att han längtat efter mig. Hänsynsfullt vevade han ner fönstret när han skulle röka och skrattade för sig själv när han körde om andra bilar. Den var pigg den där Anglian.
Pappa ville att min sommar skulle vara så fin som möjligt och kände sig ofta otillräcklig. Vi hade ingen sommarstuga och det var ”bara” han och jag. Jag som redan vid tidig ålder lärt mig att ”njuta stunden” var nöjd ändå även om det visst var jättekul att besöka pappas vänner i Nyköping. Han var så glad då och den lille Stephan kunde se det och glädjas över det.
Jag vet nu att vi människor är ”relationella” i olika omfattning. Vi behöver även andras lycka och glädje. Inte nog med att vi ”icke lever av bröd allena”, vi lever av andras glädje och lycka. När jag nu i detta skrivande inser hur liten jag var när jag började förstå blir jag faktiskt förvånad. För visst, barn tycker om att få leksaker och självklart vill barn gärna uppleva fantastiska äventyr och platser. Men jag minns det tydligt nu.
Pappas stunder av lycka var min lycka.
Med mina små berättelser har jag önskat förmedla någon sorts ödmjukhet inför vad vi själva och andra förmår. Jag önskar att du som läst känt den respekt för varje människa jag försökt måla. Vi är summan av våra liv och bidrar i allt vi gör till andras summa.
Pappa har fått vara med i många av mina krönikor. För att det finns så många som han och bara en som han för mig. För att det finns så många som inte fått blomma, känna sig omfamnade, behövda och välkomna. För att vi är små även när vi är stora. För att det måste begrundas, samtalas, sjungas och ropas:
”Låt tusen blommor blomma, låt tusen blommor blomma, låt tusen blommor blomma!”
Ja, bäste läsare – jag vill tacka dig för visat intresse och önska dig en skön semester, om nu en sådan är möjlig, och en mysig sommar!