Det var tjugo år sedan fredsavtalet för Bosnien och Hercegovina skrevs. Tjugo år är lång tid. För några är det ett helt liv. Men efter tjugo år pågår fortfarande efterkrigstiden.
Ofattbart många skotthål syns i husfasaderna. Hur många skott avfyrades? Hur många förstörde? Hur många dödade? Stora områden är fulla av gräsbevuxna 50-metershål. Granatattackerna har förändrat landskapet för lång tid. Fortfarande hittas massgravar. Kroppar grävs upp. Identifieras. Begravs igen, en och en. Krigsrättegångar pågår i både Sarajevo och Haag. Jag möter människor som vittnat i krigsrättegång i går, eller som ska åka och vittna idag eller imorgon.
En kvinna som vi lärde känna för fem år sedan överlevde en massaker där hennes familj och grannar dödades. Hennes bror och son ramlade över henne när de sköts. Soldaten som sedan satte eld på huset visste inte att Visira låg levande i högen av lik. Visira lyckades ta sig ut ur sitt brinnande hem. Hon kröp i bäcken för att inte upptäckas och lyckades överleva. Under alla år har hon vetat namnet på soldaten som dödade hennes familj. Hon kände hans mamma väl. De bodde längre upp på gatan. Det tog över 15 år innan det var dags för rättegång. Visira hann vittna innan hon dog en naturlig död, och den unga killen som en gång sköt har blivit man, och sitter i fängelse.
Jag vet att det tar flera generationer att läka såren efter ett krig. Många klarar att bygga upp sina hus och sina liv på nytt. Många har psykiska men som de får leva med resten av sina liv, som i sin tur påverkar deras barn och barnbarn.
Andra Världskriget slutade för sjuttio år sedan och alla sår är fortfarande inte läkta. Jag känner några överlevare och några av deras barn som också kan intyga det.
De här senaste fem åren har jag märkt en skillnad. Fler människor är redo att berätta sin personliga historia från kriget på Balkan, för alla människor över 20 år har en egen grym ryggsäck att bära. Vi frågar busschauffören vad han gjorde under kriget. Hans berättelse handlar om ett belägrat Sarajevo och en splittrad familj. Hotellägaren i Sanski Most berättar också, om sin tid i koncentrationsläger, om tortyren och skenavrättningarna. Suada, som är med oss som guide och tolk under hela resan, kan berätta om hur hon satt gömd med sina barn i en källare, om hur hon kämpade för sin man och bror som fördes till koncentrationslägret Manjača utanför Banja Luka.
Guiden i Srebrenica kommer tillbaka efter sin arbetstid och visar oss, helt gratis, minnesplatsen efter den stora massakern och folkmordet som ägde rum där 1995. Ingen som guidar oss i Bosnien vill ha betalt. De är så tacksamma över att Sverige ställde upp för krigsdrabbade under och direkt efter kriget. Nu vill de ge tillbaka.
Jag är hemma i Finspång igen, men i oktober gör Suada och jag nästa toleransresa i krigets spår i Bosnien. Allt för att fler människor ska få lära om ett av Europas fruktansvärda krig i modern tid.
Var det någon som sa ”aldrig mera krig”? Tyvärr är krig inte bara något som våra barn får läsa om på historielektionerna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla människor som tvingas fly från Syrien idag snart kan säga att de var tacksamma över att resten av världen ställde upp för dem!