För en del barn och elever är varje dag som att gå på tunn is. Håller den idag?
Det gäller att hitta någon eller något att hålla i, att lita till. ”Vad är det för mat idag”, ”Vad ska vi göra på idrotten”, Vad ska vi göra när vi kommer hem? Kommer isen att bära mig idag? För de flesta av oss är det ändå självklart att vi kommer att klara av vår dag och som vuxen har man möjlighet att smita undan alltför stora utmaningar. Man hittar med åren ett spår att hålla sig till och ett sätt att vara som man behärskar något sånär. När det inte fungerar kan vi alltid hitta någon eller något att skylla på. Något eller någon som inte är vi. Vi upplever trygghet och riskerar att glömma hur bräcklig den är och att den alls inte är allas.
Bombhot i kvarteret där jag jobbar. Avspärrningar runtomkring. Innestängd på kontoret helt enkelt. Blir sittande och funderar på hur det faktiskt är för människor som lever i ständiga hot. Som kanske tvingas oroa sig för sina nära och kära dagligen. På det sättet! För att någon vill någon annan illa. Detta bombhot riktar sig såklart inte mot mig eller någon på min arbetsplats men hur känns det när man förstår att någon vill just mig illa och att vill se just mig död?
Poliserna är trevligt allvarliga men kan inte säga nått om hur länge detta kommer att pågå. Ikväll skulle jag ha pratat på ett föräldramöte. Tänk så många ”skulle ha” som inte blir av på grund av våld i olika former. Så många vardagsliv som tvärstannar mitt i ett steg och så svårt det till sist kan bli att strosa vidare i någon sorts självklarhet när hoten blir för många. Det finns barn i den här världen, ursäkta mig, men det finns faktiskt värnlösa barn i den här världen. Vem kan vilja se ett enda barn i fruktan? Barnen som hoppfullt möter världen och som aningslöst förväntar sig trygghet och om inte halva kungariket så åtminstone sin lilla del.
Var skapas ondskan och när skapas den? Kan man hitta den fabriken, stänga ner den och fästa stora banderoller på väggarna med utrop som ”make love not war” Kan man hitta den stund då det i en given person riskerar att fastna så mycket förnedring och oförrätt att det kommer att bubbla ut i våld mot andra. Kanske hinna ta hen i sin famn, stryka bort en tår och befästa någon sort tilltro till det goda. Den andra sortens våld som mer drivs av lust till pengar, ofantligt mycket pengar, hur kan man stoppa sånt? Om man hinner prata om att lyckan inte har med pengar att göra hjälper det och vilken chans har man att övertyga i det mediabrus som förhöjer just penningalycka. Nog är det lätt för den som har gott om pengar att säga att just pengar inte är så viktigt samtidigt som hen kliver in i sin nya superlyxbil. Den som inte har så mycket kan frestas att fråga om vi inte kan fördela de där pengarna. Som ändå inte betyder så mycket. Eller ta sig friheten att ta sin del som andra uppenbart tagit sin och somliga med råge.
De som oftast begår grovt våld i skolor är unga som tidigare varit utsatta på olika sätt. Vi låser våra skolor så att dom inte ska komma in, in dit där dom formades för det hat de nu bär. I värsta fall. Ofta, säger forskning från USA och där vet dom en del om sånt. Barn som gått alltför länge på osäker och tunn is kan få för sig att andra ska få känna hur det känns. Alla blåljus runt omkring i kvarteret liksom förtydligar hur illa det kan bli när hat exploderar.
Här sitter jag i min trygghet och i min föreställning om rätt och fel. I min värld. En krympande värld och kanske en helt egen. Runt omkring i huset skrattas det, allt går på och vardagligheter uträttas. Många är så bra på att ta saker med ro.
Även om det bara är bra när det är befogat. Tanken dyker upp i mitt huvud om och om igen. Var det meningen att någon skulle dö här idag? Hade någon den avsikten finns just nu inget att skratta åt.
Man får lust att vända sig ut mot världen och viska; snälla, var lite snälla och tysta, det finns barn som försöker sova här. Det finns faktiskt barn som blir oroliga och rädda. Några barn här ska just ta sina första steg, andra skriver sitt namn för första gången och några lyssnar just nu på godnattsaga.
Men, undrar du säkert, var finns godheten och var växer den? Kanske skulle du vilja plocka en bukett till någon behövande eller bara vila dig i dess närhet. Den växer väl när ögon möts i förståelse, den växer väl när någon bryr sig, när människor ser sig själva i andra och när vi erkänner våra egna svagheter och därmed bättre kan förstå andras. Godheten växer väl när vi klär av oss vår tvärsäkerhet och går lite, om än i fantasin, i andras skor. Om det ändå mellan varven tycks dig svårt att finna godheten stanna då till vid första bästa barn.
Jag får lämna kontoret men bilen blir kvar innanför avspärrningen. Lite av mig blev nog också kvar. Som i en fråga och en känsla av lite osäkert tunn is. Om jag stått innanför avspärrningar och vägrats inträde till tryggheten. Om man ansett att alla inte får plats i tryggheten. Hur nu någon skulle kunna anse något sådant om andra människor, om barn?
När du inte längre har nån chans att vända
och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Det är då, först då som saker börjar hända
det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
Ola Magnell