Jag förstår det tydligt nu och kan se mig som i snabbspolning i dessa försök livet genom. Jag fylls fortfarande av obehag när jag tvingas gå emot en grupps åsikter även om jag numer tydligt ser hur många i gruppen bara glider med och alls inte tänkt efter. I andras ögon vill vi se att vi duger och gärna mer än så. Jag minns att det var lättare i fotbollslaget än i skolan. Vi hade gemensamma mål och även den tuffe som aldrig annars sa något till mig kunde dunka mig i ryggen när jag gjort något bra. Såväl de med högst status som vi mer oansenliga kramades efter någon viktig seger. I skolan fanns inget av det utan mest terrorbalans. Att sedan omklädningsrumssnacket med tiden blev olidligt att lyssna på är en annan sak.
Som barn och elevombud behöver jag ibland säga obekväma saker. Ibland är kejsaren naken och det behöver sägas. När det är för barns bästa vågar jag. Måste våga, även om det finns många som inte håller med.
Om #Jagoxå fanns och om den stod för; jag kan inte/tillåts inte vara den jag vill vara i skolan, skulle troligen inläggen bli många. Det skulle bli berättelser om kränkningar, trakasserier och mobbning. Det svenska skolan ligger väl till i internationella jämförelser men det är även så att många ”står ut” och genomlider precis så som det framgår av #Metoo. Man måste känna sin rätt och sitt värde i ryggraden för att inte riskera att lägga skulden på sig själv. Det finns dessutom fortfarande en föreställning om att man inte kan vara si eller så utan att räkna med svårigheter. Men man ska få vara si eller så. Hur mycket som helst bara det inte drabbar andra.
Någon blir kallad bög flera gånger i veckan, ofta i omklädningsrummet. Att vara lite tillbakadragen och inte ständigt strida om utrymme, svara snällt när någon frågar något och backa undan från bråk kan räcka. Bög, bög, bög! #Jagoxå. Barn kan vara så grymma, säger någon och visst kan det bli så men skolan är ett sammanhang, en skapad social gemenskap om än med lärande som mål. På samma sätt som en fotbollsklubb eller annan förening skapas ett klimat inom verksamheten. Många idrottsföreningar har börjat ta dessa frågor på allvar och Östersunds Fotbollsklubb blev t.ex. Sveriges första HBTQ-certifierade förening.
Någon får inte vara med i kompisgruppen som även i kollektiv förvirring startat en Facebook grupp med rubriken ”vi som hatar (hens namn)”. Gruppen har letat efter något avvikande att enas mot och funnit egenskaper hos denne klasskamrat som ses som annorlunda. Fler hänger på och bilden av denna elev, såsom konstig, sprids. Eleven möts dagligen av att kamrater vänder sig bort och viskar och på hens skåp står det en dag ”dö, alla hatar dig fattar du inte”. #Jagoxå. Människor som upplever mål och mening som oklara och människor som är osäkra vill gärna känna enighet. Ibland skapas denna enighet på andras bekostnad. Inte för att individerna är onda utan för att sammanhanget man är i leder till tokigheter. Alla följer en ström för att inte hamna utanför. Rädslan att själva hamna utanför kan få oss att göra konstiga saker.
Någon hittar fel på sig själv när lärandet inte fungerar. Hen behöver få till sig saker på vissa strukturerade sätt och hen behöver lugn och ro. Läraren anser att eleven måste koncentrera sig bättre och all skuld för misslyckandet hamnar på eleven. Den upplevelsen sätter sig lätt på tvären. Undervisningen ska anpassas efter varje elevs förutsättningar men det vet inte eleven. #jagoxå När jag gick i skolan fanns inte den tanken. Allt för avvikande behov betydde obs-klass.
Idag mötte jag en lärare som verkligen försöker anpassa för en särskild elev. Läraren berättar att hon märker direkt när hon missat att göra rätt. Hon blir arg på sig själv, säger hon. Jag sparar den inställningen nära hjärtat. Hennes inställning är beundransvärd och innebär en stor utmaning.Dom finns ju verkligen dessa hjältelärare som genom sin undervisning möjliggör livslångt lärande. Om ni bara visste vilka viktiga spår ni sätter i barnen!
Någon får uppmaningen av vuxna på skolan att söka sig bort från den som slår och knuffar. Eleven blir uppmanad att inte vara vid fotbollsplanen under rasten. Eleven som älskar att spela fotboll tycker att det är orättvist. Ja ja, säger den vuxne men om du går dit får du skylla dig själv.#jagoxå. Självklart inte okey, men eleven backar undan och skolan blir undan för undan en plåga. Det hjälper inte heller att inte vara vid fotbollsplanen. För att vara säker får eleven undvika alla platser där inga vuxna finns under rasten. Säkrast blir att inte alls vara i skolan.
Höstlovet är över och kvällarna kommer redan på eftermiddagen. Det kan vara segt att gå upp och segt att orka alla dessa solfria mörka dagar. Så är det för många av oss. Men tänk dig att dessutom gå till jobbet och veta att du kan bli slagen, retad och bli uppmanad att ”dö”. Skolan är också en arbetsplats. På alla arbetsplatser behöver man arbeta aktivt med att skapa ett gott klimat utifrån en gemensam värdegrund.
Själv är jag på en fantastisk arbetsplats! Även jag som är en ganska udda figur känner att jag får höra till. På min arbetsplats slåss ingen, ingen knuffas och ingen kallas bög eller hora. Ibland säger någon snälla saker till mig och alla hälsar när vi möts. Möjligen finns också en likhet med mitt gamla fotbollslag, vi har ett gemensamt mål; barns bästa!
Ja, det är mörkt och jag tänder ett ljus vid pappas grav. Jag vet att även han hade kunnat göra inlägg i #jagoxå. Nu gör han sina inlägg via mig och jag försöker att förmedla dessa korrekt. Inte ens det som var för länge sedan är helt borta. Det som satte sig på tvären i människor finns kvar. Vi som vet, har sett och ser kommer att berätta om och om igen. Jag plockar bort några gula blad runt gravstenen och tycker mig höra fars röst; ”det är snart sommar igen”.