Regeringen saknar alla former av verktyg, nycklar och framförallt handlingskraft. Man är sist på bollen i varenda fråga. Man trampar runt i sin egna ringar och verkar vara totalt ur fas och i otakt med samtiden, med omvärlden och framförallt med verkligheten.
Jag förstår att det parlamentariska läget är besvärligt. Men att hela tiden hävda det är indirekt att omyndigförklara alla dem som röstade på andra partier än dem som styr. Det är också ett sätt att erkänna att det nuvarande läget inte tillåter en stabilt och tryggt ledarskap. Erkänn det då! Säg som det är. Varför är detta med att säga som det är så svårt för politiker?
Den socialdemokratiska regeringen satte ner foten i en del märkliga frågor vid regeringsförklaringen för drygt ett år sedan. Det handlade om att erkänna Palestina, att slåss för “en feministisk utrikespolitik” och en del annat. Men det i särklass sämsta man gjorde var att tillsammans med de andra sex förlorarna i valet (för det var bara SD som gick framåt, om ni nu glömt eller förträngt det) sätta sig i egen sandlåda och mota bort valets enda vinnare. Allt detta vore väl rimligt eller på sin höjd ett politiskt spel om det inte vore för att det samtidigt också uppvisar ett iskallt och utsökt förakt för alla de människor som tröttnat på just politiska spel och som lever i en vardag och i en verklighet som politikerna under decennier vägrat tala om.
På punkt efter punkt har regeringen gjort felbedömning efter felbedömning. Gång på gång skickar man i media fram ministrar och andra som står med brallorna nerdragna och i efterhand försöker parera verkligheten. Man gungar mot repen i fråga efter fråga. Först kallade Israel hem sin ambassadör och Margot Wallström stod handfallen och förundrad. Sedan kom de svikna vallöftena. Och så kom flyktingkatastrofen. Jag har sällan sett en mer handfallen statsminister än Stefan Löfven. Han får kuska land och rike runt och äta nederlag efter nederlag. Han har säkert flera förtjänster men att leda landet är onekligen inte en av dem.
Regeringen är sist med allt. När KD till sist inser att decemberöverenskommelsen är en grav och bryter skiten så är Löfven upprörd. Jonas Sjöstedt är också arg men han är alltid arg så ingen tar honom riktigt på allvar. Men vad händer i opinionen? Jo, KD fördubblar sina siffror. Det visar att svenska folket högaktar en politiker och ett parti som faktiskt vågar åstadkomma något! Det visar att politiskt mod lönar sig. Det visar att det kan vara värt att faktiskt ställa sig en bit fram och säga till folk: “ Här är vi och detta är vad vi tror på. Vi kommer inte sitta i den där löjliga sandlådan och kasta sand längre”.
Så när Löfven snackar om att KD inte tar ansvar är det precis tvärtom. Att våga stå för sin uppfattning och sin åsikt är, i förlängningen, att ta ansvar.
Och så nästa fiasko. Flyktingkrisen. Löfven åker räkmacka med media och slår sig för bröstet och briljerar i tid och otid om hur underbart fantastiskt och solidariskt Sverige är. Gränserna öppnas på vid gavel. Alla ska med. Alla ska hit. Migrationsverket skriver upp antalet till närmare 200 000. Ett helt nytt Uppsala på ett år. Alla utom regeringen fattar att det är ohållbart. Kommuner går på knäna. Lokala politiker och andra ute i landet får ta hand om eländet som regeringen åstadkommit genom att visa världen hur förtvivlat goda och solidarisk man är. Landet Sverige orkar inte helt enkelt men fortfarande skickas ministrarna fram och snackar om att Sverige ska ordna det, Sverige kommer fixa det. Ingen talar om volym. Ingen vågar ens nämna att det kanske finns ett tak för solidariteten, att solidariteten inte är solidaritet längre om vi inte kan ta hand om dem som flyr. Men efter att sådana som jag och andra lyft frågan så svänger regeringen, sist igen, och börjar plötsligt tala om antal och volym. Och vad det kommer att kosta. Runt 29 miljarder med andra ord. Men en ledare ser sådant först, inte sist.
I Trollhättan står en pressad Löfven och pratar om en svart dag för Sverige. Han har rätt. Men det som hände i Trollhättan, det som händer runt om i Sverige, i kommuner och landsting, det som hände Lisa Holm, det som hände på Ikea, det som händer dagligen runt om i förorter och städer är inga enskilda blommor av mörker som slår ut, det är en sorts undergångssång, en bukett av katastrofer vars omgång helt glidit den sittande regeringen ur händerna. De har ingen koll längre. Sverige driver som en övergiven båt på öppet hav.
Att avgå vore det enda anständiga.