Jag sitter i det här kaoset som är mitt liv och jag ser över mina segrar och förluster. Det är nästan tio plusgrader ute, fast det är slutet av december. Vad hände egentligen under det här året?
Vart var jag när 2015 började? Var är jag nu? Vad har jag för mål och drömmar med mitt liv?
För egen del känns det som om jag kommit några kliv närmare mig själv.
Jag bad en bön sent i natt. Ingen grandiost, inget flottigt, bara en stilla bön om förlåtelse, om försoning, med allt och alla. Med människor som sårat mig och med människor jag sårat själv…
Det slår mig att jag egentligen aldrig haft en konkret plan med mitt liv. Jag har haft en enda dröm i mitt liv och den är redan uppfylld. Jag ville bli författare. Det har genom hela mitt liv varit det enda som betytt något. Allting annat har varit sönderfall.
Jag tror att många av oss lever våra liv på lånad tid. En del av oss var kanske inte ens menade att bli så här gamla. Ulf Lundell sjunger: “Rebellen själv, han vet att han borde ha brunnit upp för länge sedan” och så är det ju… Lundell har nästan alltid rätt…
Året skickade ut mig på hal is. Jag kanade runt hela vintern, hela våren, hela sommaren och halva hösten. Först i höstas vände det. Långsamt… Jag fick rejält med stryk. Jag stod inte upp på ett halvår. Mitt företag var nära konkurs. Jag drogs inför domstol av min före detta hustru. Jag har slagits för rätten att vara med mina barn. Jag fick sparken från fler jobb än jag kan komma ihåg. Jag flög till Rom och kom hem igen.
Jag förälskade mig så grundligt och noggrant att mitt hjärta tinade loss från det karga medelklassiga urberg som det suttit stenhårt fast i under flera år. Jag har slagits för min och andras rätt att få vara de vi är.
Jag har behållit min värdighet och min stolthet genom en tid där väldigt många andra ängsligt vänd sin kappa efter vinden. Jag förlorade anseende, ställning, yrken, pengar, position och en del annat. Men jag vann min själ och min värdighet.
Alltså har jag inte förlorat något alls.
Det har varit ett fruktansvärt år. 2015 har också varit året, och ursäkta att jag skriver det själv, men detta har varit året som givit mig mer eller mindre rätt i nästan allting det jag skrivit de senaste fem åren och även det som kostade mig allt det där jag nämner ovan.
Så fungerar Sverige. Minns ni den där bilden med aporna som håller för munnen, ögonen och öronen. I Sverige har vi gått ett steg längre. Här hjälps vi åt med att hålla varandra på mattan. Vi tar en Birro och statuerar exempel med den jäveln så att inte allt för många får för sig att säga eller skriva sanningen överallt.
Men grejen med sanningen är ju att den alltid, alltid segrar. Det finns, som dear old Leonard Cohen sjunger, “a crack in everything, that is how the light gets in”.
Listor är kul. Så det blir en liten sådan.
Årets skiva: Thåströms Den Morronen
Årets Kram: Från just Thåström efter spelningen på Skeppsholmen i Augusti. Jag sov inte på hela natten.
Årets lunch: Ja, gissa…
Årets kvinna: Michaela.
Årets äntligen: IFK Norrköping vinner Allsvenskan igen.
Årets uppvaknande: Svenska regeringen.
Årets Törnrosa: Svenska regeringen…
Årets Herregud, vad är det som händer med mig: Min oerhörda besatthet av krukväxter och blommor att ställa i mitt fantastiska hörnfönster.
Årets mest överskattade: Star Wars.
Årets terror: Den muslimska fundamentalismen. I Nigeria, i Syrien, i Pakistan, i Tunisien, i Mali, i Kamerun, i Bangladesh, i Libyen, i Somalia och i Paris…
Årets hopp: Att mitt hjärta ska fortsätta vända sig mot försoning och förlåtelse.