Barnen är programmerade för trygghet, för sammanhållning, för nyktra, trygga, lugna och harmoniska föräldrar. Men allting annat är styrt åt motsatt håll. Finns det överhuvudtaget lyckliga familjer? Finns det inte bara dåliga och bra kulisser, mästerliga kulisser, murar som glöder av eld och värme, men murar lik förbannat. Träd, stängsel och grindar som håller pöbeln men också det verksamt goda ute. Höga, låsta dörrar, vaktbolag som krypkör tre gånger per natt, en trädgård där man ser toppen av parasollet om man ställer sig på tå och kikar in, ett äppelträd, en bil som glittrar framför en veckad garageport.
Men den där familjen finns ju inte.
Det är vykort bara, lögner, inga elaka lögner, inga beräknande lögner, utan livsuppehållande lögner. Man ljuger för att man inte vet bättre. Man ljuger för att alla andra gör det. Man ljuger eftersom världen vill ha lögner.
Världen går runt med hjälp av balsamerade lögner och tricks.
Vi orkar inte leva för några andra än oss själva. Vi blir förnärmade eller förbannade om vi tvingas kompromissa med våra egon. Vi går först. Vi är bäst. Vi har kapat alla band till en mumlande, osynlig Gud, och till all form av empatisk andlighet.
Den ende Gud vi orkar hålla kvar vid är den Gud som får oss att själva må bra, för oss själva, i oss själva, med oss själva. Vi anpassar hela världsordningen till oss själva...
Jag försöker överkompensera de dagar jag har barnen.
En dag tar vi buss och djurgårdsfärja till Junibacken, vi köar för att komma in i Findus lilla hus, det räcker bokstavligen med att jag blinkar för att ett av barnen ska vara någon annanstans och det kryllar av barn överallt, barn som krälar, barn som kryper, barn som ställer sig upp och skriker, barn som springer över mina skor, barn som sparkar mig på smalbenen när de ta fel på mig och sin pappa, barn som faller över trösklar, finska barn som står vid ingången till den förbannade Mumin-dalen och bara skriker rakt ut, barn som kissat ner sig, barn som knuffar varandra, barn som ramlar ur rutschkanan och slår sig, och så runt omkring oss, dessa demoniska figurer ur Astrid Lindgrens-värld, tjocka flygande pojkar i shorts, Mumin som sagt, dessa fruktansvärda figurer som hämtade ur den allra värsta klistriga mardröm du kan tänka dig, och så butiken då, där en tunn bok om Pippi kostar 375 spänn och kön till de brända köttbullarna slingrar sig närmare femtio meter.
Jag vet inte om barnen har kul för jag är för upptagen med att inte svimma eller slita åt mig en av de fula brevknivarna de säljer (med de rätt läskiga ungarna Tommy och Annika tryckt på sidan) och börja hugga ner folk, eller åtminstone hugga mig själv, och efter att ha köat en dryg timma sätter vi oss i en av de där korgarna de har och jag är helt slut, genomsvett, hungrig och förbannad men barnen är lugna, svala, tillfreds. Vagnen börjar gunga och så får äntligen dagen en viss mening för landskapen de byggt upp är verkligen fantastiska, det är Astrid Lindgrens alla sagor som de är tänkt att vara, mörka, hotande, värdiga. Jag avskyr det glättiga i hennes sagor men älskar det mörka, Mio min Mio givetvis, sjukdom och död, men hoppet att återfödas i Nangijala, körsbärsdalen, och så en vacker svepning över Vasastaden också, och jag vet att detta var bland det sista Lindgren gjorde innan hon dog, och det hörs på rösten, det märks i allvaret. Det märks också på mina barn som ju är perfekta mottagare för allt som är viktigt och värdigt och som känner att sagor är något man bör ha respekt inför, sagor är inte bara Ida på en sommaräng, eller glada som troll som dansar i ljus gryning, sagor har alltid två hjärtan, ett ljust och ett mörkt och var det inte Stephen King som skrev att också varje äktenskap fungerar så, ett mörkt och ett ljust hjärta, och barnen är ju det vackraste resultatet av ett äktenskap som planade ut för rätt länge sedan och på denna nya plats kan mörker och ljus samsas. Jag vill leva mitt liv så från och med nu, i kärlek och uppror. Det är det enda som äger något värde.
Vi köper givetvis några svindyra böcker och en mjuk docka föreställande Pippi innan vi går ut igen. På Djurgårdsbron tar jag ett foto av barnen med Strandvägen bakom. Molnen ovanför vattnet är blålila och det vattnet är nästan svart, svart som silver eller svart som sot. Men det är alltid solen som skiner bakom molnen och får dem att sjuda, glöda, bölja över himlen…