Är det skillnad på fattiga och fattig? Under en förmiddag med försenade tåg blev jag sittande på Stockholms Central och såg volontärer i gula västar hälsa flyktingar välkomna med kramar, kaffe och smörgås.
Röda korset fanns också på plats. Precis utanför centralstationen klev samma volontärer bryskt över och förbi de uteliggare, knarkare och fyllon som satt, stod och hängde där. Jag såg och hörde flera av dem fråga om de kunde få en kopp kaffe. De fick nej. Kaffet var inte till dem.
När Sverige kollektivt får för sig att man är världens mest godhjärtade nation är den riktade välviljan extremt selektiv. Jag vet att det anses fult att spela ut svaga grupper mot varandra och jag inser att flyktingar som kommer hit är en sådan grupp, men är det inte samtidigt vad politik och ekonomi alltid har gjort, att ställa grupper mot varandra och sedan avgöra vilka som förtjänar mer uppbackning eller ekonomisk stöttning än andra?
På Södermalm i Stockholm har det gått så långt att enskilda privatpersoner ger sig ut och försöker hjälpa de uteliggare och missbrukare vi har och alltid har haft på stadens gator i vårt land. De delar ut kläder, skänker tröst och en stunds värdighet åt de vinddrivna människor som förlorat allt på grund av sjukdom, missbruk eller skilsmässor. Dessa hjältar gör sitt arbete under stark press eftersom de med jämna mellanrum blir verbalt attackerade av människor som beskyller dem för att vara rasister och nazister eftersom de medvetet valt att rikta sin hjälp till de hemlösa och uteliggare. Det finns en del så kallat ”godhjärtade” som är skamlösa nog att ta sig friheten att trakassera människor som offrar sin tid och pengar åt samhällets allra mest utsatta eftersom dessa människor i deras ögon alltså väljer att hjälpa fel sorts människor.
Svensk självbild är monumental. Vi lever fortfarande och har alltid levt i föreställningen att det är vi som är världens lok. Resten av världen är på sin höjd vagnarna vi kopplar på. Vi ska ta täten. Vi vet bäst. Vi har det största hjärtat. Vi ska hjälpa mest och flest i hela Europa. Men det blir väldigt fel när denna hysteriska vilja att vara god alltid dikteras uppifrån och ner. Politiker, journalister, kändisar och resten av anhanget vill briljera med sin innerliga vilja att hjälpa människor men när sedan besluten fattats saknas helt möjligheter för myndigheter, kommuner och frivilliga att faktiskt i praktiken hjälpa de som kommer. Jag är övertygad om att människor är solidariska och öppnar sina hjärtan men det måste vara förankrat! Det måste finnas rim och reson och vara hanterligt.
Som vanligt hamnar sedan politikerna på efterkälken när deras beslut innebär total katastrof för landets kommuner och därmed också i förlängningen för just de jag skriver om här ovan, sjuka, arbetslösa, fattiga, utliggare, sjukpensionärer. Det är som om allting kommer som en total chock för politikern.. ”Oj, kostar det så här mycket att ta hand om hundratusentals nyanlända, det hade jag ingen aning om". Svenska politiker har fått för sig att det alltid är Sverige, ärligt talat en avkrok högst upp i Europa, som är det enda landet i världen som kan ta emot flyktingar. Men så är det ju inte. Andra länder kan väl också? Men nu kastas all ekonomisk långsiktighet och varsamhet ut genom fönstret. Nu ska det lånas pengar för att ta hand om de som kommer. Det ska skäras ner också, bland annat för handikappade och biståndet vilket ju är helt vansinnigt eftersom det är de pengarna som går till de extremt utsatta ute i världen som aldrig ens kommer få en chans att fly någonstans. Dessutom, och det har även FN betonat, bidrar biståndet till att i förlängningen förhindra att krig och situationer som den i Syrien nu, alls uppstår och när man minskar dessa pengar kommer det alltså istället betyda att det blir FLER flyktingar i världen. Har finansministern helt glömt hur man räknar? Men så här blir det när ett land kollektivt och under decennier vägrat prata om integration och när ett land kollektivt och som en masspsykos ägnar sig åt att stärka sin egen självbild, snarare än att faktiskt på allvar och med det öppna hjärta som jag alltid hävdat att Sverige SKA ha, med sans, verklighetsförankring och långsiktighet hjälpa människor som av olika anledningar flyr till vårt land.
Glappet mellan elit och folk blir allt djupare. Och det är alltid folket, och alltid folket som står längst ner på klasstrappan, som får ta smällen när det offentliga Sverige med politiker och media i täten ska berömma sig själva om hur förbannat goda de är.