Media, i sina sämsta stunder, friserar verkligheten och får oss att tro att pseudohändelser som talangtävlingar och nakenchocker är det verkligt viktiga. Media, i sina bästa OCH värsta stunder, får oss däremot att blicka in i våra egna samveten och ställa oss frågan vad i h-e vi håller på med.
Hur hårt jag än blundar, kommer jag inte undan bilden av den utmattade syriske fyrabarnspappan som flöt iland på den grekiska stranden, i en punkterad gummibåt, efter en helvetisk natt på havet. Jag kommer inte undan hans ansiktsuttryck av skräck, utmattning och lättnad när han stelfrusen håller om sina barn.
Hur hårt jag än blundar, kommer jag inte undan bilden av den syriske flyktingpojken, Aylan, som flöt iland på den turkiska semesterorten Bodrum. Vi kan läsa om miljontals människor på flykt från Syrien och hundratusentals döda men hur hemskt vi än tycker att det är, kan vi inte hantera bilder av döda treåringar i t-shirt och shorts. Vi vill inte, men vi måste se och jag hoppas ändå att det är just bilder som dessa, som får oss att vakna, opinioner att vända och politiker att agera.
Hur hårt jag än blundar får jag heller inte bort bilderna på en glansig Jimmie Åkesson, nyligen i debatt mot Annie Lööf gällande just flyktingkatastrofen. Jag får inte bort bilderna av en Jimmie som repeterar mantrat om att alla flyktingar ska hjälpas i sina närområden, budskapet om att vi inte kan ta emot fler flyktingar, att vi måste stänga vägarna till Europa.
Det talas om ”lycksökare” och ”massinvandring” men jag undrar:
Är den utmattade pappan i den punkterade gummibåten en lycksökare?
Var Aylan en lycksökare?
Vi vet att det inte är så. Vi vet också att det parti som Jimmie företräder livnär sig på en retorik som delar upp världen i ”vi” mot ”dem”, ett budskap som syftar till att göra oss rädda för det okända. Jag tror inte att majoriteten av Jimmies följe egentligen är rasister. Jag tror däremot att de har fallit offer för en populism som söker enkla svar på komplicerade frågor.
Krig och flyktingströmmar ställer komplicerade frågor till mänskligheten.
Då är det enklare att stänga dörren och värna om det egna.
Då är det enklare att kalla flyktingar för lycksökare.
Därför behöver vi tyvärr ikonbilder på utmattade fyrabarnsfäder och döda barn.
Det är dags att göra upp med populismen..
Öppna sedan gränserna och rädda liv.
Det kommer varken att bli bekvämt eller lätt.
Men vi har inget val.
För vi vill inte se fler bilder av drunknade barn.