Om jag kunde leva på att skriva så kunde jag åka runt i världen när jag kände för det och sitta på ett mysigt kafé och skriva, kanske på en lagom lugn bakgata i till exempel Warszawa.
Drömma går ju … eller … idag sitter jag ju faktiskt på den där trevliga lilla uteserveringen i Warszawa. Det känns fantastiskt. Det är varmt men inte svettigt. Den tredje nunnan med ryggsäck har just gått förbi. Annars är det ganska lugnt. Jag hör staden i bakgrunden. En buss som bromsar in. En gatumusikant som sjunger irländska ballader. En kyrkklockas ding-dong. Sirener från ett utryckningsfordon. Jag har suttit här och skrivit en del på en bok som kanske blir klar någon gång.
Vad har jag då rätt att önska mig egentligen? Vad drömmer normala människor om att köpa? Ett nytt kök? En pool till trädgården? Nä, det är inget jag längtar efter, ens om jag försöker. En ny bil då? Ja, det kanske vore något. En sådan där förarfri som vet vart den ska utan att någon sitter vid ratten och som svänger höger när det ska vara vänster, eller som kör åt norr när det ska vara åt söder, eller till Norrköping när det skulle ha varit Linköping. Jag har läst att de snart finns på
marknaden. Det skulle spara mycket tid och bensin åt mig. Då skulle jag till exempel slippa hamna åt fel håll på en enkelriktad gata eller hamna i en fil som leder in i ett parkeringshus när jag inte har några pengar eller kontokort med mig att lösa ut oss för.
Det där med gps:er går ju inte alltid heller att lita på. Ibland verkar det omöjligt att hitta vägen åt rätt håll med hjälp av gps. Som när ena dottern och jag skulle åka till Skänninge och köpa en begagnad hästtransport. Vi är båda överens om att vi körde som gps:en ville … och plötsligt åkte vi igenom ett par grindar mellan höga stängsel … och insåg att vi kört in på anstaltens område. Vi verkade nog så äkta förvirrade att alla misstankar om fritagningsförsök var helt uteslutna. Dock måste jag ha fört över den där köra-bilgalet-genen till dottern. Vid ett annat tillfälle skulle hon hämta mig och maken när vi en kväll landat på Linköpings flygplats. Att hon först tog en sväng via Norrköpings flygplats är väl inte så mycket att orda om, men när hon äntligen kom i närheten av Linköpings hittade hon inte infarten. Hon ringde mig på mobilen men vi kunde inte lotsa henne då det var becksvart och hon påstod att hon inte visste var hon var och inte såg några vägskyltar. Personalen i informationsdisken på flygplatsen var först inte så villiga att hjälpa till. De ville bara stänga flygplatsen och gå hem.
Plötsligt ropar dottern i mobilen:
– Nu ser jag en skylt!
– Bra! Vad står det?
– Det står VARNING FÖR TAXANDE FLYGPLAN!
Då blev det plötsligt fart på flygplatspersonalen.
– Vi ser henne! ropade de från flygtornet och dottern fick äntligen den där vägledningen att ta sig till rätt ställe för att hämta upp oss.
Det finns mycket som är positivt med självkörande bilar. När de tar över så kanske inte anstalter och flygplatser behöver vara lika noga med att stänga sina grindar längre. Fast jag vet inte om det är en sådan där bil jag önskar mig egentligen. När det blir dags för den vi har att gå till skroten kanske jag är pensionär och nöjer mig med cykel.
Jag är så himla glad för allt jag redan har och jag är supernöjd även när jag sitter hemma i trädgården i Finspång och skriver. Men just nu ska jag ta en kvart ledigt, slå igen datorlocket, fylla på glasen och fortsätta räkna nunnor, till ingen nytta alls.