Det råder en febril aktivitet. Höstens resultat skärskådas, visar tendenser på upp- eller nedgång? Nya uppgifter ramlar in i elfte timmen. Höjningar och sänkningar diskuteras i alla vrår.
Nä, det är inte en dag på börsen, bara betygssnack i ett helt vanligt lärarrum i december. Det är stressigt och rörigt och alla jobbar för högtryck. Men så helt plötsligt är allt över och man får sjunka ner på avslutningsdagen och äta jullunch, utmattad som efter ett sprinterlopp.
Under december är det mycket som ska hinnas med och julstämningen vill inte riktigt infinna sig. Ute är det många plusgrader och stormvindarna viner över hustaken. Vi har i alla fall en julkalender i klassen och varje dag öppnar vi en ny lucka. Kalendern har getts ut av ett stort läromedelsföretag och riktar sig till barn upp till tolv år. Varje lucka innehåller lite text och kopplat till det finns små “minilektioner” på nätet. Inget av detta var synligt innan decembers början, så det var lite spännande att se vad den första luckan skulle innehålla. Så värst juligt blev det ju inte när texten löd “vad tror du händer efter döden”? Jaha ja, det var ju en nätt liten fråga så där på morgonkvisten. Sen har det fortsatt i samma stil, det ena tunga ämnet efter det andra, “hur kan man beskriva landet Sverige?” “Vad menas med diskriminering?” Allt är jättebra och jättegenomtänkt, bara inte så enkla saker att diskutera på fem minuter.
Ett annat hett ämne är ju förstås också SVT:s julkalender. Alltså vad är grejen?? Hur kan en sån sak röra upp så starka känslor? Ett antal kalendrar har passerat förbi i mitt liv, en del minnesvärda, andra har fallit i glömska. Den första som finns i medvetandet är nog Herkules Jonssons Storverk – den var rolig, en annan är Broster, Broster - den var konstig. Men jag var ju barn och har inget minne av hur de mottogs i media. Men årets upplaga verkar engagera, framför allt vuxna, i tidningar och på sociala medier, antingen älskar man eller hatar, och den största invändningen tycks vara att den är som en tråkig historielektion. Nu är det väl bevisat att föräldrars inställning till utbildning styr mer över barnens studieresultat, än hur smarta barn de har. Jag gillar utbildning och att lära mig, jag är ju lärare liksom, och jag har ganska svårt att förstå motsatsen - att inte vilja lära sig saker. Skolan brottas med alla möjliga problem och misslyckas ibland, men oavsett hur det ser ut för enskilda barn brukar barn ha ett gemensamt - de vill lära sig nya saker. Sen dödas den lusten ibland tyvärr, men förhoppningsvis inte för att föräldrar har sagt att till exempel historia är tråkigt. Med mina sjätteklassare tittar jag så ofta det är möjligt på kalendern och vi diskuterar efteråt. Ibland är det mest jag som är intresserad, men det gör inte så mycket, för entusiasm och engagemang smittar som bekant av sig, precis som likgiltighet och ointresse.