Det känns minst sagt lite märkligt att skriva om hösten efter en sensommardag med generösa 27 grader i skuggan. Å andra sidan kan det vara åtta grader och motvind när krönikan publiceras. Man vet liksom inte vad man kan vänta sig av den förbannade hösten. Jag är
normalt sett ingen minglande gubbe som pratar vitt och brett om väder och vind när samtalsämnena tar slut, snarare drar jag mig undan från den sortens kvävande samtalsforum.
Min relation till hösten är kluven. Jag har alltid betraktat mig som en vårmänniska, vad det nu innebär för personlighet, men på senare år har jag börjat omvärdera mitt tycke och smak. För den sakens skull tänker jag inte tokhylla hösten. Den är trots allt starten på det oåterkalleliga mörkret som ockuperar min sårbara själ mellan september och mars. Sju månader av nordiskt mörker, nedborrade händer i jackfickorna, glåmighet, trötthet och en galopperande förkylning som försvagar kroppen i samma takt som den förgör själen. Men på något sätt är det ändå befriande att slippa sommar- och semesterstressen, tiden på året då huden ska exponeras i tid och otid. Kraven på glättiga aktiviteter, påtvingade umgängen och en sommartight kropp, börjar mattas av. Hur man än vänder och vrider på det korrekta tyckandet, ser de flesta människor i min ålder, inklusive undertecknad, bättre ut i skymning än i dagsljus. Uttrycket
“ålderns höst” bekräftar bara det ofrånkomliga förfallet.
“Ibland känns det som jag aldrig skulle komma fram
Och att världen har gjort mig till en mörkrets man”
Hösten är som sagt en kluven årstid, med tvära kast mellan skönhet och anskrämlighet. Jag kan bli hänförd av en morgonpromenad i frisk luft, omgiven av en färgsprakande skrud där skiftningarna blir mer påtagliga för varje dag in i september man kommer. Men lika uppfylld som jag kan bli av höstsolens milda värme en morgon i september, lika deppig kan jag bli av den tilltagande kylan, den kalla vinden, regnet och dimman. Eftersom jag har arbetat i skolvärlden i över 20 år, är det under hösten som det nya året börjar, det nya oskrivna arbetsåret. Ett nytt läsår är så påtagligt förknippat med känslan av nystart, nya elever, pånyttfödd energi, solbrända kollegor och en naiv optimism att just detta läsår ska bli det bästa någonting, att just detta läsår ska alla medarbetare göra personbästa i pedagogik,
didaktik, relationskompetens och ledarskap. Det är dock en optimism som ganska snart blir naggad i kanten när dina sommarfräscha kollegor snart har blivit lika grådaskiga som året innan och när du, efter en hastig check i kalendern, uppgivet kan konstatera att det är ungefär 1847 jobbmöten av skiftande kvalitet innan du får gå på semester igen.
“Den är tre på morgon och jag ligger i sängen
Snart går solen upp men jag orkar inte längre
Jag har jobbat hårt sett dagar bli nätter
Jag kommer ingenstans och ingenting blir bättre”
Du äntrade våren och sommaren med ambitioner om att äta nyttigare mat, jobba upp konditionen till anständig nivå, bättra på styrkan i ben, bål och armar, för att uppnå det där hälsosamma skalet som tydligen är så eftersträvansvärt. En liten bit in i hösten orkar du hålla
i, så länge det är någorlunda ljust, men eftersom du gradvis omfamnas av mörkret, när du går till jobbet och när du kommer hem, störtdyker motivationen i en hast. Om du för en månad sedan gladeligen fyllde din tallrik med sallad och proteiner, fyller du nu en skål med chips, ställer den ogenerat på magen och påbörjar nattsömnen i takt med den första nyhetssändningen. Det är ju ändå ingen under den här årstiden som lägger märke till hur du ser ut, så vad gör väl en centimeter eller tio runt magen? Som lök på laxen åker du dessutom på en förkylning som medför att nässpray, strepsils och näsdukar får trängas bredvid chips och dipp på vardagsrumsbordet.
Om jag nu summerar min relation till årstiderna är jag fortfarande i hög grad en vårmänniska. Sommaren är för upphaussad och stressig och vintern, särskilt den svenska, gör ingen normalt funtad människa glad. Så hösten är nog banne mig den bästa årstiden. Färgerna, syret och den pånyttfödda energin. Om det nu inte vore för det förbannade mörkret. Eller…tack vare det förbannade mörkret.
“Regn regn slår emot fönstret
Jag är i skydd av mörkret
Regn regn slår emot fönstret
Jag är i skydd av mörkret”
(Eldkvarn, “I skydd av mörkret” 1988)