Jag vandrar genom Hageby och det luktar krut. Som nyår fast helt fel. Någon har sprängt en bomb mitt i vardagslivet. Barn har vaknat, inte av ett vänligt ”god morgon” utan av en jättesmäll. Hemska minnen har ramlat över en del av dom som vill förmå vara trygga vuxna. Via radion får jag veta att ingen är allvarligt skadad. Fysiskt menar man, jag förstår det men ”allvarligt” har många sidor.
Det finns dom som anser sig ha rätt att skada andra. På något sätt har de lyckats få ihop den saken till någon sorts logik. Rädsla, hämnd eller rent av vinning av något slag. När det hela sedan leder till att skrämma och skada barn borde det väl ändå finnas ett stopp, någon sorts gräns.
Trygghet är något som behöver få fäste i barn och sedan växa. För varje nytt steg i livet behövs tillit. Stunder av otrygghet finns med oss även när vi tror vi glömt. Oron ligger någonstans djupt där inne likt ett sovande odjur man helst inte ska väcka. Mycket lång tid av trygghet och hanterbarhet kan med tiden möjligen försätta det där odjuret i evig sömn.
På samma sätt finns särskilda upplevelser av trygghet med oss som doft- minnen eller rent av beröringsminnen. Allt kan inte formuleras ens av oss vuxna. Vi kan finna oss tycka om saker eller undvika saker utan att nå in till varför. Vi är alla för evigt präglade av det vi varit med om. Kanske kan kloka samtal över en kopp kaffe men någon nära vän göra att vi får syn på saker liksom på nytt och med ny förståelse. Det gamla otrygga kan plötsligt tyckas mindre skrämmande.
Vi som varit med om oerhört skrämmande saker bär liksom med oss rädslan. Vi vuxna kan ofta på något sätt förstå det även om vi ändå oroar oss. För barn är det där mycket svårt och barn kan verkligen bli rädda för själva rädslan, försvarslösheten. Våra barn behöver trygghet. Det är en god jordmån för allt växande.
Ja havet rör sig, tänker jag när jag lyssnar nyheterna. Skulle vi göra bättre vi vuxna om alla beslut tog vägen kring orden ”barns bästa”. Den som då tänkte, till sist blir det bättre för barnen, skulle då förstå att för barn gäller här och nu. Ju yngre barn ju mer här och nu. Ingen fas i livet är en transportsträcka. På det sättet är vägen målet. Skolan ska vara lustfylld och trygg här och nu, vardagen behöver vara lustfylld och trygg här och nu.
Jag lämnar Hageby bakom mig där jag går och funderar i det som aldrig tycks bli någon vinter. Ett äldre par vandrar sakta framför mig. Mannen stöttar kvinnan och de går tätt ihop som vore de varandras trygghet. Vet inte om de har hört om bomben men de har troligen sett hur havet rör sig. När jag går förbi hör jag mannen säga ”nu ska det bli gott med en kopp kaffe”. Verkligen, svarar kvinnan, men vi är inte framme än! Nä, mumlade mannen, men jag känner redan smaken och hur gott det ska bli.
Ju mer havet rör sig ju mer håller vi hårt i det vi älskar och är trygga med. Om vi är kloka. Samtidigt blir en del så rädda att de grips av panik och slår mot allt och alla. I somliga vaknar odjur som slumrat någonstans djupt därinne för att bortom kontroll rusa runt.
Livet kommer att hända oss och somligt kommer att vara svårt. Vi kommer att känna oro och vi kommer att mista dem vi älskar. När vi ser på våra barn vet vi detta men förstår ändå att göra vad vi förmår för att de ska vara trygga och gärna lite aningslösa under den barndom då det är möjligt.
Ja man tänker så mycket men nu ska jag ha mig en kopp kaffe.