Ibland orkar man inte omfatta alla hemskheter. Maktlösheten blir lätt en klump i magen. Istället fångar en talgoxe min uppmärksamhet, hen tittar undrande på mig, ska bara du ha frukost? Men så kommer ett annorlunda inslag på nyheterna.
Bryna tog sitt liv. Hon var bara 11 år. Hon fick ingen annan behandling än medicin. Jag stannar till i mitt tidningsläsande och lyssnar på radion. Tyvärr känner jag väl igen beskrivningen. Bryna hade haft svårt i skolan som tog all hennes kraft. Modern berättar att all frustration kom ut när hon kom hem men skolan tyckte att det fungerade ganska bra. Till sist vägrade Bryna att gå till skolan. Jag har många gånger mött barn som hållit ihop under skoldagen precis som många vuxna med en svår situation på jobbet ”håller ihop” tills det inte går mer. Alla människor är en helhet, problem i skolan syns ibland mer när eleven kommer hem.
Det är inte många barn i denna ålder som tar sitt liv men självmord är ändå den näst vanligaste dödsorsaken. Kanske var det den sanningen som gjorde att BUP inte gjorde mer. Nu är ju självmord ett yttersta tecken på att någon inte mår bra och oavsett hur risken för detta bedöms ska alla barn få stöd för att slippa må dåligt. Skolan måste anpassas efter varje barn, vårdnadshavares signaler om hur det är hemma måste tas på allvar, det ska finnas tillgång till skolpsykolog och vi kan inte ha långa köer till BUP! Det ska inte vara risk för självmord som framtvingar stöd och behandling, det faktum att ett barn mår dåligt ska vara nog!
Jag vet att många föräldrar kämpar för att få hjälp för sina barn. Stöd i skolan och hjälp från BUP. När ett barn säger att det inte vill leva går föräldrahjärtan i bitar! Barn måste få vara barn och inga skolkrav ska hamna i vägen. Kunskaper kommer till oss när vi mår bra men är aldrig viktigare än att just må bra!
Jag blir sittande med mitt kalla morgonkaffe och tänker på alla föräldrar jag mött som beskrivit liknande situationer. Jag tänker på barn jag pratat med, barn som slutat hoppas på nått bättre. Många bra insatser finns men det är inte tillräckligt. Statistiken borde visa mer än hur många barn som når kunskapsmålen eller är närvarande i skolan. Målet borde vara lyckliga barn eller barn som åtminstone ibland känner lycka.
Jag har sagt det förut men säger det igen. Barn kan vända smärta såväl utåt som inåt, precis som vi vuxna. Alla behöver vi ett fungerande sammanhang och vi kan ge upp eller hitta alternativa sammanhang! Skolan kan förmå att omfatta nästan alla barn men måste också ha rätt att tillsätta de resurser som behövs oavsett budget. Misslyckanden kostar nämligen mer! För en del barn kan en fritidsgård bli ett räddande sammanhang för andra kan en bra föreningsledare vara avgörande. Föräldrar som behöver och ber om stöd måste kunna få det. När barn signalerar likväl som när föräldrar ber om stöd är läget alltid akut!
Nu pratas vidare om Bryna, 11 år på radion. Nu tas fasta just på risken att Bryna skulle ta sitt liv. Förstod BUP risken eller inte? Så går då olika aktörer i försvar och jag kan inte längre sitta still utan finner mig vandra fram och tillbaka. Att efter förmåga signalera ska vara nog, ta mig tusan, konsekvenserna av att må dåligt är alltid allvarliga!
Finner att jag fortfarande travar fram och tillbaka, det tycks som att talgoxen, varje gång ändrar gångriktning, tror att jag ska hämta frön. Hen hoppar till lite hoppfullt men lägger sedan huvudet besviket på sned. Barn ska tas på allvar, muttrar jag, barn har rätt till lite lycka och de förtvivlade föräldrar som kämpar för sina barn måste tas på allvar. Talgoxar får ge sig till tåls.