Sportlov utan snö. Så blev det även om jag häromdagen såg några hoppfulla barn rusa mot flingorna med pulkor skrapande mot asfalten.
Barn är ofta bra på hoppfullhet, möjligen mindre bra på besvikelser. Somliga vuxna har tränat bort sin hoppfullhet för att slippa just besvikelsen. Kapat toppar för att slippa dalar och få vandra omkring i det platta. Det finns utan tvekan barn som tvingat sig till det samma.
När jag tänker tillbaka på mina egna sportlov tycker jag mig se snö, massor av snö. Men vi vet ju hur det är med minnen, vi förskönar dom så långt det är möjligt. Nog fanns det dom som for iväg på skidsemester även då men det fanns inte i min värld. En liten backe i närheten fick duga och skridskor kunde man åka både här och där. Skidsemester är en av de saker som tycks mig så fjärran. Inte för att jag inte tror att jag skulle uppskattat höga härliga backar men det var och förblir en annan värld. En rotad omöjlighet. Omöjligheter rotar sig i oss och riskerar att bli en del av oss.
När jag var liten var skolor en blandad miljö. Barnen kom från olika världar, somliga från rika familjer andra från rent av fattiga familjer. Vi visste det och visst kunde man läsa av det i vilka kläder man hade eller inte hade. Alexander i min klass kom från Jugoslavien och dessutom från en fattig familj. Det var mycket ovanligt och han lärde oss tålmodigt utvalda delar av sitt språk, fraser jag ännu minns men troligen gör rätt i att hålla för mig själv. Alexander var bra på fotboll och lärde sig svenska rätt fort. Han var bra på att smita förbi de gliringar han ständigt fick och när det hände stod jag av ren instinkt på hans sida. Vi var två på min skola som hade ensamstående pappor. Även detta var ovanligt men allt ovanligt fanns bland det vanliga och blev undan för undan en del av det vanliga. Just därför måste skolan vara en blandad miljö på alla tänkbara sätt.
Det hände att jag följde med kamrater hem och förvånades över hur olika det var. Att komma hem till någon som bodde i villa var som att komma till en annan värld där man måste föra sig och gå försiktigt. Genom kamraters hem fick man syn på dom på ett nytt sätt. Vi var både lika och mycket olika. Jag lärde mig att gå försiktigt i alla olikheter.
Att ha sportlov var såklart underbart även om man inte åkte till fjällen. Pappa jobbade som vanligt och jag kunde sova länge. Ibland mötte jag honom vid mjölkbaren på lunchen för att äta en dagens. En del hade mammor hemma som skötte den saken andra fick helt enkelt klara sig utan både mat och tillsyn. När jag njöt av skidåkningen, i den lilla backen ett kvarter bort, hade jag inga tankar på högre backar någon annanstans. Pappa grät ibland om kvällarna över att han inte kunde ge mig allt han ville ge mig. Ändå hade jag allt jag behövde. Allt utom en närvarande mamma. Det var det enda jag drömde om, att pappa och mamma som av ett mirakel skulle hitta tillbaka till varandra. Barn hoppas sådant, men med åren avtar hoppet och byts mot uppgiven saknad. Somligt skapar vi här i livet, somligt drabbas vi av. Somligt föds vi till annat förmår vi skapa.
När vi åkte skidor med skolan var det stor skillnad på olika elevers utrustning. Mina skidor hade ändå ”stålkant” men nog såg jag skillnaden. En del var alltid sjuka när man skulle göra aktiviteter och ha med sig utrusning av olika slag. Det visste jag redan då och jag minns att jag förstod att en del har vad andra bara kan drömma om. Jag visste och vet min plats.
Skolan kan vara en samlande punkt för allehanda olikheter och i bästa fall både jämna ut barns förutsättningar och skapa goda möten mellan barn från olika bakgrund. Föreningar utan omöjliga avgifter och andra bikostnader kan vara en annan arena för goda möten. I Norrköping har vi fritidsgårdar som ordnar allehanda saker under sportloven. Det känns så bra att veta, nått vi kan vara stolta över och allt detta dessutom erbjuds utan att det kostar omöjligt mycket.
Skolan var inte bättre förr. Mobbning tilläts härja fritt och på skolgården rådde djungelns lag (knepig bild). Men i skolan möttes alla och man gick i den skola som fanns närmast hemmet. Det var lätt att göra sällskap från skola och lätt att följa med någon hem.
Ett av mina barnbarn kämpar med att förstå varför inte han fick sportlov från sin förskola. Han gillar förskolan men sportlov borde man väl ändå få ha? Äldre syskon som ligger kvar i sängen när man själv måste upp och iväg kan vara ganska irriterande. Själv känner jag att våren närmar sig och med den allehanda hopp som liksom kommer i takt med allt ljusare dagar. Jag ämnar hoppas, hjälpa hoppet på väg och bortse från rotade omöjligheter efter förmåga. Spellistan i bakgrunden spelar Tennanders ”någorlunda mogna män” och jag lovar mig att ta eventuella besvikelser som en någorlunda mogen man.