Barnen har börjat cykla och var ute mer även om just detta utevarande inte tycks lika omfattande som när jag var barn. Ljusa kvällar ville man aldrig gå in. Behövde jag gå på toaletten försökte jag göra det tyst och snabbt för att inte riskera att pappa skulle säga att det kanske var dags att stanna inne. Jag tror pappa var klok nog att känna av den där lusten och viljan att vara i stunden för han gjorde ofta undantag och lät mig vara ute ”en liten stund till”. Någon annan förälder fick bli den som splittrade barnaskaran. ”Kom in nu!” Jag vill inte påstå att min barndom var trygg men det fanns lyckligt trygga stunder jag aldrig ville skulle ta slut. Men allt har ett slut och ”korven har två” som pappa brukade säga
Coronaläget tycks åter väldigt allvarligt, många insjuknar, skolor och förskolor tvingas stänga. De verksamheter som ännu är igång har svårt att få personalen att räcka till. Allt blir inte av och kan inte bli av just nu. Det tycks vara svårt att hålla i och hålla ut. Folk vill träffas och resa men vi måste orka ett tag till för allas bästa. En del smittade drabbas väldigt hårt och en del får bestående problem av olika slag.
Det har verkligen varit ett tufft år likt en ihållande mardröm och man saknar den trygghet man tog för given. Kollektiv otrygghet är väl vad det handlar om. Trygghet är inget bestående för oss människor, vi kommer alla mellan varven att drabbas av saker som skakar vår upplevelse av trygghet. Jag funderar en stund på hur våra barn och unga kommer att minnas denna tid. Just förmågan att gå upp i stunden och ge sig hän är förmodligen någon sorts balsam. Förmågan att inte ständigt oroa sig för framtiden. Det finns vuxna som lyckats bevara den förmågan och det finns barn som berövats den.
Det finns utan tvekan kloka och mindre kloka genvägar till det där med att fångas av stunden. Alkohol eller andra droger kan vara ett sätt att få stopp på hjärnas oro och därmed bli i stunden. TV-spel kan troligen bidra till samma sak och göra den spelande så upptagen att oron för imorgon falnar bort. Inte konstigt att barn som håller på med just det om än omedvetet blir väldigt arga när någon vill stoppa dom. Någon kan försvinna in i en bok en stund alltmedan andra vandrar i skogen eller tränar. Vi orkar inte oroa oss hela tiden, man kan gå sönder av oro. Vuxna som barn.
Så vi behöver lära oss om faror och hot. Vi behöver se världen, människor som har det svårt och vi behöver leva med att allt har ett slut. Vi behöver lära oss den balanskonst som är att leva! Barn behöver få möjlighet att förlora sig i stunden. Ibland behöver barn kanske inte extra stöd för att ta sig igenom mattelektionen utan nått lustfyllt att ge sig hän i och hämta lust ifrån. Barn behöver få ge sig hän, pröva saker i lust, lyckas, misslyckas och sedan lyckas igen. När barn känner den där lusten behöver dom ”få vara ute en liten stund till”.
Själv ser jag ut från fönstret där jag sitter. Små vita slöjor sprider sig på himlen. Jag vill inte kolla väderappen jag vill inte veta, jag vill tro. Jag vill tro att jag ska få vandra en stund i solsken idag, höra fåglar kvittra och samla lust. Nog vet jag att det kommer annat väder, allt har sin tid. Nog känner jag av den kollektiva oron, är det så här vi ska ha det, men tårarna som just nu stiger bakom ögonlocken kommer i mötet med allt det vackra som aldrig ger upp.
Om nu benen vägrar bära mig
dit jag ämnar gå
Låt då inte det förfära dig
träng dig gärna på
Jag behöver dig mer
när jag vänder mig om
behöver jag dig
mer ("Behöver dig mer" S. Andersson)