Tonen på min arbetsplats kan ibland vara rå men alltid hjärtlig, inte alls olik en arbetsplats som domineras av män. Mina kvinnliga kolleger är självständiga, initiativrika och viljestarka kvinnor som inte tar skit från någon, vare sig man eller kvinna. Samtidigt möts patienterna med en empati och medmänsklig värme som saknar motstycke.
Jag kommer att tänka på mina arbetskamrater i samband med #metoo-kampanjens ettårsjubileum och när jag läser om den så kallade medieprofilen Cissi Wallin som förra året gick ut på sociala medier och anklagade en krönikör på Aftonbladet för våldtäkt.
Förundersökningen hade lagts ned redan 2012 men Wallin valde ändå att gå ut offentligt med våldtäktsanklagelsen.
Nu väntar sannolikt en rättegång eftersom krönikören anmält henne för grovt förtal.
I en kommentar säger Cissi Wallin att hon står för det hon gjort oavsett konsekvenserna:
”..jag tycker inte att man ska bli fälld och stämplad som en brottsling när man själv berättat om ett grovt brott man utsatts för. Ska brottsoffer vara stämplade till evig tystnad? Det tycker inte jag”.
Uttalandet visar på en förbluffande oförmåga att kunna skilja på en polisanmälan man gör som privatperson och att hävda samma sak offentligt.
Wallin-historien illustrerar hur en angelägen kampanj som #metoo också kan få negativa konsekvenser. Mer eller mindre anonyma anklagelser via sociala medier som omvandlades till absoluta sanningar med vissa mediers benägna bistånd och som ledde till att oskyldiga pekades ut, misstänkliggjordes eller, i värsta fall, förlorade sina jobb.
I ett fall gick det så långt att en utpekad person tog livet av sig.
#metoo-kampanjen var viktig inte minst därför att den avslöjade de strukturella missförhållanden som råder inom många branscher och på olika arbetsplatser.
För det har funnits, och finns, allvarliga problem med en rutten kvinnosyn både i universitetsvärlden och i arbetslivet.
Men när oskyldiga personer blir offer för en lynchmobb på nätet har det gått för långt.
Det värsta är att radikalfeminister inte bara har bidragit till att peka ut alla män som potentiella förövare utan också utmålat kvinnor som viljelösa offer utan förmåga att säga ifrån eller göra sina röster hörda när buffliga män visar ett ovälkommet intresse.
Det är en beskrivning som ingen av de kvinnor jag jobbat med på olika arbetsplatser skulle känna igen sig i.
Mina kollegor skulle aldrig förklara krig mot alla män och inte heller känna igen sig i rollen som passiva offer.
För det är bland annat detta som mina kvinnliga arbetskamrater retar sig på; hur en högljudd minoritet utnämnt sig till representanter för alla kvinnor i Sverige och samtidigt formulerat en verklighetsbeskrivning som ingen får ifrågasätta.
Vissa hävdar att det är ett tecken på mod att hänga ut påstådda förövare på nätet men frågan är om det inte krävs ett ännu större mod att inte göra det.
För vissa kvinnor jag träffat som varit utsatta för sexuella övergrepp anser det viktigare att slå vakt om rättssystemet, trots dess svagheter, än att hänga ut icke dömda på nätet.
Jag var på väg att skriva om de farhågor jag hyste inför #metoo-kampanjen när den kom igång men avstod. Jag fegade ur helt enkelt.
Jag hoppas att jag och andra skribenter kan visa ett större mod nästa gång någon annan grupp eller person anklagas och döms via nätet.
För näthatet finns kvar och nästa drev är bara ett klick bort.
överläkare, författare och skribent