För egen del innebär det att ta plats bakom ratten igen, eftersom kontoret ligger 16 mil från hemmet. Pendlingen ger mig den egentid jag alltid har vurmat för, tid att lyssna på de poddar, ljudböcker och låtlistor som rullar för flyktens och förkovringens skull. Jag kopplar på GPS:en och har åtminstone 90 procent tillit till att den mekaniska kvinnorösten lotsar mig rätt under arbetsresorna runt om i landet.
Väglaget är i ständig förändring. Oavsett om det är februari eller oktober, kan det vara solsken, spöregn, snöfall och förrädiska vindar om vartannat, eller ett grått molntäcke utan början, utan slut. Häromdagen var det stökigt väglag och med facit i hand borde jag nog ha stannat hemma. Tågtrafiken var minst lika lynnig så det var heller inget alternativ. Jag beslutade mig ändå för att ta bilen till huvudstaden, trots att prognosen varnade för ishalka och kraftiga vindar.
I gryningen slungas jag mellan katastrofen och längtan efter sköna stränder. Jag passerar Nyköping och regnet övergår obemärkt till snöfall och oberäkneliga vindar. Katastroftänkandet tränger undan stränderna, torkarbladen jobbar frenetiskt, den tunga snön övergår till snöblandat regn och dessutom börjar lampan som signalerar spolarvätska att lysa uppfordrande. Det är nu den oförnuftiga “försäkringslogiken” får fäste i reptilhjärnan.
Logiken är lika idiotisk som självklar, det vill säga att ju dyrare försäkring du tecknar, desto lägre blir den faktiska risken för missöden. Om jag mentalt förbereder mig på att dö i en bilkrasch så ökar sannolikheten att jag överlever. Om jag slappnar av och drömmer mig bort till Medelhavet, ökar risken för att min Seat blir uppäten av en långtradare på E4:an någonstans i Södertäljetrakten.
Det är så livets och dödens logik ser ut och Gud nåde den som vågar jinxa ödets spelregler.
Förberedelserna för de sälla jaktmarkerna kräver en översyn av Vita arkivets låtlista.
Avskedsceremonin ska inledas med Lana Del Reys upphottade version av “You´ll Never Walk Alone”, sången som alltid gör mig tårögd av vördnad när Gerry & The Pacemakers version ljuder inför Liverpools matcher på Anfield. Efter moget övervägande beslutar jag att den får inleda det musikaliska inslaget på min begravning.
“At the end of a storm There's A golden sky And the sweet silver song of a lark…” Jag håller händerna hårt om ratten, dricker upp det sista kaffet, blinkar och kör om den krängande långtradaren. Det funkar, men det är långt kvar. När gästerna satt sig ner i kyrkbänkarna och lyssnat på prästens välsignelse, är det dags för den gubbtjurige Ulf Lundell med “Gå upp på klippan” från plattan Evangeline (1988). Låten har en given plats på jubileumsfärden till min sista vila. Den är finstämd och oborstat andlig, ska spelas som nummer två under ceremonin och alla gäster ska sjunga allsång:
“Han behöver inga katedraler
Han har sitt tempel där han står
Han behöver inga kardinaler
Han behöver bara vinden i sitt hår…”
Strax efter Södertälje tar det stopp och GPS-kvinnan informerar om incidenten som påverkar framkomligheten. Vi kryper sakta framåt och den lättnadens suck av att inte vara föremål för “incidenten” får snart tillägget “denna gång, men vi är inte framme än”. När begravningsgästerna börjar tröttna så piggar vi upp tillställningen med Lou Reeds snyftlyckliga dänga “Perfect Day” från 1972, året då mitt liv var i begynnelsen och den passar utmärkt som slutkläm på eländet.
“Just a perfect day
You made me forget myself
I thought I was someone else
Someone good…”
Eftersom denna krönika inte är postum så förstår ni att logiken fungerade. Katastroftänkandet bidrog utan tvivel till min överlevnad. Det klarnade snart upp och återgick till ett stabilare väglag. Nästa dag valde jag istället Pharrell Williams energiska “Happy”, mest som en hyllning till en av de största ledarna inom svensk utbildning, en ledare som efter tio framgångsrika år lämnar vår firma för istället berika kultursektorn med sitt genuina ledarskap. Den här låten är din, Fredrik:
“Clap along if you feel like a room without a roof
Because I´m happy
Clap along if you feel like happiness is the truth
Because I´m happy
Clap along if you know what happiness is to you…”
Kör försiktigt…