Jag hälsade artigt och svarade redigt på tilltal. Jag vet inte om han funderade på hur han gjort mig så väluppfostrad. Jag vet däremot att jag ville göra honom stolt över mig och att jag tyckte han vara värd att få känna sig stolt. Jag hade sett hans sårbarhet, inte för att han vill jag skulle se den, han hade inget val. Han hade bara mig att prata med och bara mig att gråta hos. Det var mer hans sårbarhet än hans styrka, för han var verkligen stark mellan varven, som ”fostrade” mig. När jag skulle pröva mina vingar som tonåring fanns pappa med i de val jag gjorde. Alla val blev såklart inte bra men pappa fanns i mig som en gräns mot de värsta stolligheterna.
Ibland tror vi nu för tiden, som en del trodde förr, att det som fattas är lite uppfostran. Förr i tiden, långt före vi erövrat den klokskap vi nu besitter, fanns även en konkret metod för uppfostran- ett kok stryk. Just det verktyget nyttjade pappa bara en enda gång. Jag tror det smärtade honom mer än mig.
När barn inte beter sig på önskvärt sätt vill vi hitta förklaringar. Trots att vi numer vet att uppfostran är en social process som tar lång tid kan vi få lust att gripa efter halmstrået uppfostran. I skolan finns ett antal disciplinåtgärder att ta till samtidigt som skollagen inte tror på straff. Därav kommer att när en elev stängs av, vilket eleven med stor sannolikhet kommer att uppleva som ett straff, betonas i skollagen att det inte ska ses som ett straff. Smart men svårt att omsätta i praktiken.
När barn inte gör som vi hoppas de ska göra kan ju såklart förklaringarna vara många. Precis som när vi vuxna gör sånt vi inte borde. Stor lust till något kan få oss att bortse från varningssignalerna och vi kan intala oss att eftersom ingen vet har det nästan inte hänt. Barn saknar ju dessutom en del konsekvenstänk sägs det. Nyfikenhet eller lust att imponera kan driva på. Längtan att höra till en grupp kan också få oss att göra knasiga saker. En god uppfostran ska väl lägga grunden för goda val, val som inte bara utgår från här och nu utan även inkluderar hur det blir sedan. Val som inte bara tar hänsyn till ”mig” utan även till andra.
Jag möter ibland föräldrar som upplever att skolan tycker att deras barn är just ouppfostrade. Men även väluppfostrade barn kan tappa fästet när de inte lyckas komma till sin rätt. När omgivningens förväntningar är för höga och det sociala samspelet för svårt. Det barn som fått sin trygghet av älskande föräldrar kan i sin besvikelse i mötet med omvärlden vända sig mot sina föräldrar. ”Jag trodde du skulle skydda mig” ligger som en outtalad känsla i bakgrunden. Den som mår dåligt kan alltså vända sin förtvivlan mot dom vars kärlek känns säker.
Vi behöver vara kloka vi vuxna när våra barn vänder sig emot oss. Vi behöver lita till att deras kärlek inte bara blåst bort över en natt och att dom bakom orden är samma barn vi en gång höll i vår famn. Kärlek är ofta en trygghetslina som man behöver dra i för att se om den håller. Barn tror ibland att föräldrakärleken kan skydda mot allt, det kan den inte.
Pappa var glad att se mig gå stark ut i livet, det liv han såväl visste kunde vara nog så prövande. Det fanns sånt som hänt honom han inte ville skulle hända mig. Det enda viktiga, sa han ibland, är att du har det bra. Nu är väl det där en ömsesidighet men det var fint att höra och känna. Hur väluppfostrad jag än var och oavsett hur denna uppfostran gick till är jag mycket medveten om att jag hade kunnat tappa fästet fler gånger om i livet. Alla människor är både svaga och starka. Vi bär alla med oss både ditten och datten. Somligt hade vi kunnat slippa att bära på om de vuxna vi mött varit mer kloka. Kloka nog att se sig i barnen och förstå att barn är människor. Människor med färre erfarenheter och ja kanske lite sämre konsekvenstänk.