Göran berättar att han var lite vild som barn, gjorde farliga saker som att skjuta med pilbåge och kasta kniv. Han berättar också om hur han och hans kompisar placerade stenar på rälsen. Han skakar på huvudet åt sina bravader.
– Jag hade nått rastlöst i mig, säger han lite prövande men jag ser på honom att det inte duger som förklaring.
– Men, undrar jag, hur kom det sig att du inte helt gick över gränsen och vad fick ordning på dig?
– Jag fick moped, säger Göran. Jag kunde åka iväg och göra saker så att jag kände mig mindre rastlös. Det är så länge sedan, men visst en liten rastlöshet finns kvar och bubblar lite under allt för långa och enahanda möten.
En del av oss balanserar under vår uppväxt och som vuxna vet vi att det verkligen kunde gått mycket illa. När man vet det är man inte lika förvånad över saker som unga gör nu. Det betyder inte att man tycker det är okej när unga begår brott utan bara att man inte, helt enkelt, delar in i goda och onda.
Varje människa är summan av sitt liv, alls inte utan eget ansvar men ingen kan lyfta det hen inte orkar bära och ingen kan flyga på vingar man saknar. Skolan, fritidsgårdarna och förskolan kan komplettera hemmen och ge barn och unga positiva pusselbitar till deras pussel. Detta är i sanning en viktig uppgift. Föräldrar älskar sina barn men den som inte får ordning på sitt eget liv har svårt att fullt ut vara till för andra.
Som förälder blev det tydligt för min del att jag misslyckades med somligt även om min avsikt var god. Egna svagheter riskerar att smitta på barnen och när vi ser negativa delar av oss själva hos barnen blir vi skrämda. Antingen vi vill eller inte får barnen del av vår världsuppfattning och oro för saker behöver inte uttalas för att sätta sig i barnen. Nu är det ju så att man inte behöver vara en perfekt människa för att få ha barn, om bara perfekta människor fick ha barn skulle få barn födas. De omständigheter föräldrar lever, lever också barnen och även utanförskap tenderar att ”smitta”.
Uppfostran är på ett sätt en enkel sak. Alla barn vill tillhöra och få uppskattning, alla barn härmar och lär sig sin värld. Det är inte rädsla för straff som får barn att ”göra rätt” utan just viljan att höra till. Om man har något att ”höra till” vill säga, en grupp som vill ha en med och en grupp man känner att man duger till inför. Den som inte har en grupp att höra till hamnar vilse och riskerar att hamna bland andra som är utanför. För de flesta barn vore det svårt att göra saker som gör att dom riskerar att hamna utanför. Barn precis som vuxna vill passa in och höra till. Som vuxen kan det vara svårt att bryta mönster och säga en egen uppfattning till exempel på jobbet. Det är obekvämt att gå emot gruppen även om man anser sig ha rätt, detsamma gäller all grupptillhörighet även grupper som präglas av utanförskap.
Uppfostran handlar ju för övrigt inte bara om att få barn att lyda utan även om att leda så att barnen ser sina förmågor och möjligheter. Vi vill att barnen ska förstå samband så att dom med tiden fattar goda beslut även när ingen vuxen ser dom. Det är barnets vilja och tilltro till sig själv som ska få blomma.
– Dom vuxna sa ”din vilja sitter i en trädtopp och växer”, säger Göran
– Ja, så var det, svarar jag lite dröjande. Det är väl bra att den får växa och gärna på en blomstrande kärleksfull äng. Barfota och sårbar med en varm famn alltid tillhands.
– Det är då lusten börjar bubbla, mumlar jag vidare. Lusten är en drivkraft. Lusten till upplevelser, lusten att pröva, lusten att höra till.
– Man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka, lägger jag till lite vist.
Men Göran är på redan på väg någon annanstans. Han har nån sorts rastlöshet kvar i sig som jag har kvar min rädsla att förlora allt kanske.
För alla som kämpar för att vara den dom vill vara och för alla som låter dom vara med trots tillkortakommanden och ängsliga misstag.