Jag säger mig att människor är bättre än så, krig är inte vanliga människors utan maktens. Oavsett hur mycket propaganda och desinformation som pumpas ut så kommer de värden vi kommit att omfatta och förstå att finnas kvar. Även i Qatar kommer människor att få älska den dom vill! Somligt kan inte tystas, bara tillfälligt hållas tillbaka. Alla vi som ser framtiden i våra barn och förstår vilken uppväxt de behöver för att med tiden få blomma kommer inte att förbli tysta!
Tänker tillbaka, vi gör ju så med ålderns rätt, hur trygg var min uppväxt? Kriget var långt bort och fram till en viss ålder var pappa tryggheten. Även om han svajade mellan varven så var min värld att lita på. Vad som helst kunde inte hända. Det mesta var förutsägbart, vilket är av stor betydelse för känsla av trygghet, även pappas oro kunde jag se komma och hantera. När farfar dog kom jag att inse att allt inte är tryggt och beständigt. Min barndom gav mig ändå någon sorts tilltro, en människosyn och hopp om framtiden. Sedan var ju sextiotalet en hoppfull kontext vilket präglade även Valhallagatan i Linköping. Allt var inte perfekt och nog hade jag gärna haft min mamma inom räckhåll men barn behöver inte ”perfekt”. Kärlek och engagemang är ofta nog.
Barn som växer upp i krig får såklart livslånga sår och en inre oro som kanske aldrig stillas. Barn som växer upp i hem med våld och missbruk kommer att släpa med sig den erfarenheten. Barn som av olika skäl inte förmår komma till sin rätt i skolan eller blir utsatta av andra barn kommer att ha den upplevelsen med och kanske som en känsla av skuld. ”Det var mitt fel, jag duger inte”. Det finns och har alltid funnits dom som vill prata bort det där som hände i barndomen men det finns där. Det kan ju tyckas enklare att se somliga såsom mer elaka eller spåra tillkortakommanden i personliga brister men vi är alla summan av våra liv.
Det som har hänt oss tycks på något sätt hända oss om och om igen. Utifrån förvärvad klokskap kan vi tänka annorlunda om sådant som hänt och därmed långsamt befria oss från skuld och möjligen bli mer hela som vuxna. Vi vuxna behöver förstå oss som summan av våra liv på gott och på ont för att fullt ut förstå hur viktig barndomen är för våra barn.
Som förälder kan man ofta känna skuld för saker man inte förmår eller kan ge sina barn. Du behöver inte vara perfekt men du måste visa din kärlek och du måste i vardagen ta dig tid för samtal. Barn kan samtala om nästan allt men ska inte råka höra oroande saker. Barn behöver tidigt få en känsla av att kunna påverka relationer och världen i stort för att slippa vara offer. Barn behöver veta hur man gör pappa eller mamma glad och lära sig agera när orättvisor tränger sig på. Som sagt, du behöver inte vara perfekt men du behöver vara nära ditt barn och dina handlingar behöver vara förutsägbara!
I skolan behöver vi bidra till att barnen ska känna mening, uppleva att vardagen går att hantera och att kontexten är begriplig. Vi behöver så långt vi bara orkar se det mirakel som varje barn är och inte bara mäta med ämnesmall.
Så frågan är inte hur vi ska prata med barnen om ditt eller datt. Vi ska prata hela tiden och skapa sammanhang för trygghet. Aldrig ska vi falla i den grop där somliga som i gamla sagor är onda och andra goda. Alla människor är summan av sina liv, bättre än så blir det inte. Även om maskrosbarn tycks blomma genom betongen så är dom aldrig fria från det som var!
Ett första ljus brinner, som ett hopp tänker jag eller en tilltro rent av. Somligt kan inte tystas bara tillfälligt hållas tillbaka! Fotbollsspelare i Qatar avstår att sjunga nationalsång för att mänskliga rättigheter kränks i deras hemland, andra håller för munnen då de inte fått visa solidaritet med hbtq och mer blir det! Ibland är det nog mod, ibland kärlek, en del drivs av förvärvad kunskap och en del drivs av förtvivlan. Tyst blir det aldrig!