För en man med mitt sinnelag träffar det som ett knytnävsslag i solar plexus. Kommer jag att ångra mig när jag ligger för döden och rannsakar mitt liv? Förväntningar byggs upp av föräldrar, lärare, studiekamrater, kollegor, sociala medier och mig själv. Frågan är vem eller
vilka som har haft och har störst inflytande över mitt liv? Är det jag eller algoritmen som styr flödet på sociala medier? Jag är inte helt övertygad om att jag vill veta svaret.
Nu är det semester och av olika anledningar tar jag varje dag som den kommer, utan några välplanerade aktiviteter. Jag har beslutat att göra det som passar bäst för mig och för mina barn, men frågan i denna krönika är vad jag i själva verket mår bra av?
Låt oss ta fisket, ett genuint intresse. Som barn lusläste jag ABU:s “Napp och nytt” och inspirerades av “Visst nappar det” med Bengt Öste. Jag jublade över min första öring på en rostig spinnare i en jämtländsk insjö och fascinerades av min mormors kavaljerer när de
vittjade näten efter fisket i Hälsingland. Sen svalde jag myten om Ernest Hemingways djuphavsfiske i Key West. Där och då inbillade jag mig att en Blue Marlin på kroken skulle vara den optimala lyckan. Kanske är det så, eller så står lyckan att finna på närmare håll.
Att putsa bort rosten från mina wobblers, packa ner kaffetermos och äggmackor och ge mig ut på sjön är ett fullgott alternativ. Att långsamt puttra fram i skymningen, när småfiskarna leker vid ytan och när solen säger godnatt, skänker mig ett sällsamt lugn. Egentligen behöver jag inte ens åka ut på sjön. Det räcker med att luta mig mot en stadig tall i vattenbrynet, knäppa händerna bakom huvudet och bara andas. Där finns inte några förväntningar, endast fridfullhet.
Kaffe är ett annat exempel. Genom åren har jag jagat det perfekta kaffet. Jag har fördjupat mig i skillnaden mellan kaffebönor och utforskat allehanda cafeer som kommit i min väg. En period var det colombianskt kaffe som gällde och därefter stod det etiopiska kaffet högst i rang och hade inte det indonesiska kaffet “Kopi Luwak” varit så oetiskt, hade jag säkert snöat in på det. Jag har suttit på pittoreska cafeer i diverse städer, sörplat “magiska brygder” och inbillat mig att just det här kaffet är det rätta. Men, till syvende och sist vill jag sitta på min balkong, lyssna på spårvagnarnas gnissel och njuta av nybryggt morgonkaffe.En annan favoritplats är ljugarbänken vid stugan. Att sörpla kaffe ur den spruckna porslinskoppen när fåglarna kvittrar och solen reser sig bakom de yviga björkarna. Där och då smakar kaffet som bäst, så länge det är mörkrostat, hett och starkt. Där och då finns heller inga förväntningar som stör friden.
Mina föräldrar hade nog rimliga förväntningar på mig, men de förespråkade också statliga anställningar. Under 70- och 80-talet upprepades mantrat om att statsanställda hade trygga anställningar, god pension och generöst med semesterdagar. När jag sedermera studerade till lärare byggdes förväntningarna upp om att jobba som lärare i kommunen. "I den kommunala skolan kommer du att göra mest nytta” var ett oombett råd jag fick. Efter tio år övergav jag kommunen och gav mig in i den utskällda friskolesektorn. Trots myten om att det bara är vinsten som hägrar, är det ett karriärval jag aldrig har ångrat. Förmånen att få representera en huvudman som är omhändertagande, ambitiös och med skolutveckling i fokus, var mitt eget beslut. Det har varit de bästa åren i min yrkeskarriär och ett exempel på att vara vaksam på externa förväntningar. Här är förväntningarna tydliga, utmanande och rimliga. Tack Kunskapsskolan för det. Men låt oss vara tydliga. Jag har ingenting emot Hemingway, etiopiskt kaffe eller den offentliga sektorn. Poängen är att jag inte vill ligga på dödsbädden och inse att andras förväntningar styrde mitt liv. Det är egna beslut som styr mina vägval, oavsett om det handlar
om äggmackor, en fisketur eller morgonkaffe under solen som reser sig bakom björkarna. Där vill jag att mina tankar ska finnas när timglaset rinner ut, inklusive beslutet att barnens behov får styra semestern mer än mina egna planer. I det enkla bor det vackra, eller som Tomas Tranströmer så förtjusande beskrev lyckan: “Se hur jag sitter som en uppdragen eka. Här är jag lycklig”